För några år sedan vållade fotoutställningen "Ecce Homo" stort rabalder både i Sverige och i utlandet. Konstverket från 1998 avbildade Jesus i homosexuella miljöer. Det var avsett att väcka debatt, men också att provocera troende kristna.
Provokationen, som ju innebär en vilja att såra, ledde också till att det strömmade in fördömanden och protester från kristna i andra länder.
Bråket och debatten om "Ecce Homo" avlöpte fredligt. Men vad hade hänt om till exempel kristna fundamentalister i amerikanska södern fysiskt hade angripit svenskar?
Låt oss för en stund tänka att en svensk aupair hade blivit lynchad någonstans i Sydstaterna. Tänk sedan att en företrädare för Sverige förklarade att ingen skuld fick läggas på de amerikaner som begått mordet, utan att skulden skulle sökas hos provokatören. I det här fallet hos konstnären.
Hur hade ett sådant uttalande tagits emot? Förmodligen ganska dåligt.
De flesta människor, både svenskar och amerikaner, både troende och icke-troende, skulle ha sagt att det var lynchmobben som var skyldig och inte provokatören. De flesta skulle nog också utgå ifrån att den religiösa provokationen var ett svepskäl för det organiserade våldet. Och att detta egentligen mer hade att göra med konflikterna i den amerikanska södern, än med hbt-debatten i Sverige.
Ovanstående är en liknelse över debatten som rasat kring den svenske diplomaten Staffan de Misturas uttalande efter händelserna i Masar-i-Sharif i helgen. Sju FN-medarbetare, varav en svensk, dödades av en lynchmobb. Staffan de Mistura, som är FN:s sändebud i Afghanistan, ville inte lägga skulden på afghanerna, utan på en ökänd amerikansk pastor som marknadsför sig med koranbränning.
Staffan de Mistura har nu tagit tillbaka uttalandet. Men det hindrar inte att det behövs en ordentlig debatt om vad som fick honom att säga som han gjorde från första början. Den svenske toppdiplomaten är inte den ende vars förväntningar är lågt ställda på hur människor i den muslimska världen ska uppträda.
En stor del av västerländsk media gick på samma linje, och rapporterade som om en pastor med tjugo medlemmar i församlingen startat upploppen i Afghanistan.
Per Gudmundson hävdar 5 april på Svenska Dagbladets ledarsida att den synen egentligen är en rasistisk uppfattning: Människor från Mellanöstern skulle inte kunna kontrollera sin ilska, utan tar till våld så fort de känner sig provocerade. Men varför skulle vi egentligen utgå ifrån att människor i den muslimska världen är mer benägna till ilska och våld än vad västerlänningar är? Om vi tänker bort det rasistiska argumentet finns det helt enkelt ingen anledning att tro på att morden på FN-tjänstemän var en hämnd för den amerikanske pastorns koranbränning.
Talibanerna förstås bäst utifrån de maktstrukturer de försvarar, inte utifrån vilka svepskäl de anger för sitt våld. Att påstå att de dödade FN-tjänstemännen dog på grund av att afghaner inte skulle kunna acceptera yttrandefrihet är att gå Talibanernas ärende.