Ratio och de oförstående fångarna
Foto:
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Vad är det egentligen man gör?
- Ratio är något så ovanligt som ett privat fristående forskningsinstitut som forskar i vid bemärkelse om företagens villkor. Vi har tre profilområden: Det första handlar om företagande som sådant. Det andra profilområdet är företagens villkor och de regler de lever under. Det sista är hur politisk förändring kommer till stånd: Vilka regler och institutioner är ändamålsenliga för att Sverige ska utvecklas bättre för både företag och medborgare?
Har förutsättningarna för fri forskning blivit bättre under den här mandatperioden?
- Nej. Min bedömning är att det är väldigt passivt. Snarast går riktningen åt fel håll. Det har förvisso inte fattats några beslut, men den diskussion som förs handlar ju om ökad centralisering av forskningsfinansiering. Det behövs tvärtom ökad pluralism och ökad konkurrens i det här systemet. Det är möjligt att det kommer att hända något, men hittills har vi inte sett det.
Vad vore det viktigaste att göra?
- Det är flera saker, både vad gäller själva forskningen men också utbildningen på universiteten. Jag har uppfattat att det råder ett stort missnöje ute på universiteten. Under flera års tid har det pågått en stor kvalitetsförsämring vad gäller bristande resurser, felaktiga incitament och annat. Och när det gäller forskningen så finns inte längre den här pluralismen som förr fanns med löntagarfondsstiftelser och annat. Det är integrerat i det statliga systemet.
- Det som behövs är en kombination av ökad autonomi och bättre incitament. Alltså incitament för att ansvarstagande skall löna sig. Det är vad som saknas i dag.
Ratio har som sagt politisk förändring som forskningsområde. Hur ser du i stora drag på den frågan? Är det så att politiker i dag faktiskt har möjlighet att driva utvecklingen eller är det de själva som drivs, av krafter starkare än deras egen möjlighet att påverka något?
- Jag skulle vilja hävda att mycket ändå tyder på att Sverige är inne i en reformperiod. Visst är det så att mycket av det vi nu ser är drivet av omvärldsförändringar som globalisering och konsekvenser av dåligt fungerande system. Men det är också idédrivet och politikerdrivet i väsentlig utsträckning.
- Här från Ratio har vi tidigare visat att under perioden tidigt åttiotal fram till i alla fall 1997 så var det mängder av reformer som genomfördes oavsett regering. Och de flesta i liberaliserande riktning. Sverige är faktiskt ett föregångsland här. Nu har reformprocessen dragit i gång igen och under en ny borgerlig regering. Det ska bli väldigt spännande att se om de fullföljer detta och på vilket sätt socialdemokraterna kan anamma det som händer.
Du har använt uttrycket "de outtalade ideologiernas oförstående fångar" som ändå antyder att politiker kan ha problem med omvärlden. Vad menar du?
- Jag tycker att den här regeringen är alldeles för dålig på att argumentera för det man gör. Jag tror de underskattar förlegade outtalade ideologiers betydelse för hur människor tolkar de förändringar som sker. Det gäller allt från jobbavdrag till hushållsnära tjänster till a-kassa. De vågar av någon anledning inte. De gör en stor missbedömning när de inte är tillräckligt ideologiska. Om man genomför institutionella förändringar - vilket den här regeringen faktiskt gör på ett antal områden - då måste man stå för det och argumentera för det ideologiskt, på ett mer sammanhållet sätt, än vad som hittills varit fallet. Men de hjälper inte människor tolka det som sker. Det är alldeles för försiktigt och för snävt.
- Och i många lägen är det rent kontraproduktivt. Som när Fredrik Reinfeldt säger välfärd före värnskatt när det de facto är på det sättet att avskaffad värnskatt stärker välfärden i stället för tvärtom. Eller när Anders Borg och andra ständigt talar fördelningspolitiska effekter av olika förslag när det i stället är så att de här reformerna gör det bättre för alla på sikt. Man argumenterar inte för detta och därmed blir man den outtalade, det vill säga den socialdemokratiska, välfärdsideologins fånge.