Det måste bli möjligt att stänga ute snattare från butikerna. Att det inte är tillåtet att stjäla, det är de flesta överens om. Trots detta finns det personer som delvis försörjer sig på att smussla ut varor från affärer. Mot detta har handlarna inget verksamt motmedel. Som det är nu kan de portförbjuda folk, men de kan inte hindra en oönskad gäst att ta sig in.
Därför är det bra att justitieministern Beatrice Ask (M) tillsätter en utredning för att undersöka möjligheten att ge affärsinnehavare rätt att definitivt porta kända snattare från butikerna. Den möjligheten hade handlarna fram till 1995 då högsta domstolen slog fast att man inte kan dömas för olaga intrång, som brottsrubriceringen löd, genom att ta sig in i en lokal dit allmänheten bereds tillträde. Och, visst, det ligger något i domstolens resonemang.
Men så kan vi inte ha det. Det är ingen rättighet att få stjäla andras egendom och det kan inte heller vara en rättighet att beredas tillträde till annans egendom, särskilt om man tidigare visat att man inte kan hålla fingrarna i styr. Det innebär inte diskriminering, som en del kritiker vill göra gällande.
Om man inför en möjlighet att porta kända snattare måste det ske på ett rättssäkert sätt. En modell kan vara att handlaren, eller brottsoffret som faktiskt är den korrekta termen i sammanhanget, bör kunna få yrka på att tingsrätten i samband med en fällande dom också dömer ut ett besöksförbud.
Det viktiga är att det är domstolen som utfärdar besöksförbudet, eftersom det då inte finns någon möjlighet till det godtycke som kritikerna varnar för. Om det krävs en fällande dom finns inte risken att någon, som uppfattas allmänt misstänkt eller oönskad, utestängs på osaklig grund.
Överlag måste det bli hårdare tag mot småbrotten. Det har regeringen insett och den aktuella utredningen är en viktig del i arbetet för att skärpa synen på egendomsbrotten. Vardagsbrott, som snatteri och skadegörelse, är viktiga att bekämpa, eftersom de alltför ofta är inkörsporten till annan och grövre brottslighet.
Utöver plantskolefunktionen, som vägen in på brottets bana kostar småstölderna mängder av pengar. Snatteriet uppskattas kosta affärerna cirka tre miljarder kronor om året i svinn. Sedan tillkommer samhällskostnaden för tidspillan för de drabbade, för att inte tala om kostnaden för domstolsväsendet.
Det finns också kostnader som inte kan mätas direkt i pengar. Ilskan hos brottsoffren, rädslan hos personalen, som tvingas konfrontera hotfulla snattare, är också kostnader som ska tas med när förslaget om rätten att portförbjuda snattare diskuteras.
Ge handlarna rätten att avvisa kända snattare! Om inte annat, så för personalens skull. En affärsanställds rätt att känna sig trygg på sin arbetsplats är större än en snattares rätt att besöka en tidigare brottsplats.