Den erfarenhet och kunskap som Göran Persson besatt gick i ett slag förlorad och ersattes med en övertaktiskt beräknande Mona Sahlin.
Så var det knappast tänkt. Pär Nuder, den tänkta arvprinsen spelades bort utifrån tanken på att nu var det plats för en kvinna, Margot Wallström.
Nuders olyckliga köttberg
Nuders olyckliga skämt om pensionärer som ett köttberg medverkade till en förtroendekris, som på något sätt kopplades till Göran Perssons påstådda bufflighet, till exempel för att han vänt ryggen åt ettrigt påstridiga Maud Olofsson. Vem har egentligen inte velat göra det vid något tillfälle?
Vad jag menar med detta är att media idag, där dessa fadäser visades upp, spelar en så avgörande roll; den som får uppbackning blir en vinnare, den som får kritik blir en förlorare.
Alltför sällan är det de tunga genomtänkta argumenten som vinner avgörande, snarare det lättviktiga taktiska spelet som Moderater är mästare i.
När Göran Persson nu framträder med säkerhet och erfarenhetens pondus i TV-Forum förstår man till fullo vad som är Socialdemokratins kris, nämligen bristen på kompetenta ledare. Men också kravet från medievärlden, att valet ska vara demokratiskt transparent skapar problem.
Kompetens, inte kvotering
Alltför många lägger sig i diskussionen, och då ofta utifrån någon slags underlig tanke om att det skulle gå att kvotera in en ledare, till exempel för att den är kvinna, eller för att den är ung, eller för att den kommer från de verkliga arbetarleden och så vidare. Det avgörande är kompetensen och ingenting annat. Den kan vara erfarenhetsstyrd eller intelligens- och kunskapsstyrd, helst bådadera, vilket gör att ytterligt få kan komma ifråga.
Klonad variant av Olof Palme
Själv önskar jag mig en klonad variant av Olof Palme. Jag tror den unga generationen har svårt att förstå hur magnetisk hans personlighet var.
Göran Greider säger i en dikt i sin biografi, att ingen kommer undan (minnet av) Olof Palme. Kanske är det bara en from förhoppning om att den förflutna tiden med alla dess 1970-talslöften ska återkomma och med dem en politiker av Palmes dignitet.
1970-talet var den tid då Socialdemokratin tordes både tala om och tro på både jämlikhet och jämställdhet i ett rättvist samhälle, där solidaritet var det tjusiga honnörsordet med inte bara retoriskt innehåll.