Rätt stavat men fel tänkt
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det handlar om att ge föräldrar mer tid att ägna sig åt sina barn, om att förbättra kvalitén inom äldreomsorgen och tillgängligheten i vården. Om att belysa regeringens arbete med kristdemokratins hjärtefrågor. Vårdnadsbidrag, 500 miljoner till psykiatrin, och så vidare.
Men man har en egen agenda också. Kristdemokraterna vill införa en civilkuragelag, som gör det olagligt att inte ingripa om man till exempel blir vittne till en våldtäkt - eller att inte anmäla händelsen till polisen. Flera europeiska länder har en sådan lagstiftning. Belgien, Schweiz, Norge, Danmark, Finland och Frankrike.
Hur beredda vi är att hjälpa människor i vår närhet är ett mått på vilka värden som råder i samhället, men benägenhet att göra det verkar ha minskat i vår individualiserade värld. Det är hög tid att vända utvecklingen. Så förklarar kristdemokraterna förslaget på sin hemsida. Gamla tiders civilkurage skall återupprättas med hjälp av lagstiftning.
Det är kanske sant att vi är sämre på att ställa upp för varandra idag än vi en gång var. Civilsamhället knakar i fogarna under trycket från en växande välfärdsstat (som tagit allt större resurser till sitt förfogande), samtidigt som dess grund försvagas när samhället sönderfaller i sina minsta beståndsdelar. Den moderna människan är frigjord men svag och söker trygghet i staten. Statsindividualism, har det kallats.
Kristdemokraterna har i ord och handling försökt motarbeta den trenden. Den enskilde är svag och behöver stöd från samhället, på så sätt tar kristdemokratin avstånd från nyliberalismen. Men man kritiserar också socialdemokratin för att sammanblanda samhället med den offentliga sektorn. Istället står familjen, civilsamhället och det goda medborgarskapet i centrum. Medmänsklighet, civilkurage.
Det är en mycket sympatisk inställning. Tyvärr hamnar man ofta fel när man försöker omsätta den i praktisk politik. Förslaget att införa en civilkuragelag är ett bra exempel. För även om avsikten är god, att samhället skall visa att likgiltighet inför andras lidande inte är acceptabelt, kan effekten mycket väl bli den motsatta. Lagstiftningen ålägger oss ju inte ett moraliskt ansvar, den befriar oss från det.
Det är samma sak, om och om igen. Först så slår man sönder den moraliska ordningen i samhället. När man tröttnat på oredan ropar man på lagstiftning. Medborgarskapet blir ett helt och hållet juridiskt koncept, solidaritet en fråga om skattesatser, att värna om sin nästa en fråga om straffansvar. Så är förstörelsen fullbordad.
Ett schystare Sverige? Skulle inte tro det.