Rättegångar används som underhållning
Foto: Adam Ihse
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
I skydd av ett påstått "allmänintresse" kryper massmedia allt närmare i sin rapportering av uppmärksammade rättegångar och det utan minsta tecken på hänsyn till de inblandade. Låt mig ge exempel. Under Tito Beltranrättegången i Hovrätten för Västra Sverige talades det om "massmediacirkusen". Den cirkusen var det massmedia själv som skapade genom en överdriven minut för minut rapportering där man ord för ord återgav på hemsidor vad som sades inne i rättegångssalen.
Var är allmänintresset som motiverar en sådan punktmarkering? Polisförhören med Anders Eklund publicerades av massmedia innan rättegången var avslutad. Varför då? Varför har man valt att börja göra så istället för att ha en reporter som läser igenom och sedan skriver en artikel utifrån vad som sägs? Anser man att det blir mer "närgånget" och direkt på med raka återgivning direkt från polisförhören? Tänker man ens på risken att man faktiskt kan äventyra bevisning vid sådan hantering av förhörsuppgifter, eller struntar man rent ut sagt i det? Jag kan bara spekulera. Och beklaga utvecklingen.
Inne i en rättssal råder fotograferingsförbud enligt rättegångsbalken. Detta är inte för att motarbeta pressen, utan bland annat av säkerhetsskäl. Ändå ser man titt som tätt bilder i massmedia som uppenbarligen är tagna från en rättegångssal. Ett klart övertramp av det regelverk som finns.
Allra tydligast som exempel är nog den så kallade "Arboga-rättegången" och det sätt på vilket vissa massmedia behandlar den tilltalade och av tingsrätten dömda Christine Schürrer. En kvällstidning hade i förra veckan en artikel som inleddes med meningarna "nu måste hon sluta gäspa. Idag gäller det livet för Christine Schürrer". Som om man beskrev upploppet av en sporthändelse. Författaren konstaterar även att "den som är oskyldig, eller kämpar för att bli trodd på som oskyldig, skulle aldrig bete sig som hon gör i rätten..." samt återger även detaljer ur Schürrers sjukhusjournal som är högst privata och som medför att artikelförfattaren hänger ut Schürrer inför hela sin läsekrets.
Hur kan författaren så säkert veta hur en "oskyldig" beter sig? Och vad tillför personliga detaljer ur en sjukhusjournal debatten eller rapporteringen om rättegången för nytt i sakfrågan? Christine Schürrer är inte underhållning. Christine Schürrer är människa som av tingsrätten har funnits skyldig till ett fruktansvärt brott men det gör henne inte integritetslös i förhållande till massmedia.
I sin iver att få till snitsiga rubriker och sälja tidningar borde massmedia påminnas om att rättegångar, framför allt rättegångar så som Arbogarättegången, fallet med Tito Beltran, Anders Eklund och Rödebyhändelsen, är tragedier. För alla inblandade. Och att de inblandade har anhöriga som står helt oskyldiga i sammanhanget men som dras med när massmediadrevet går. Det faktum att rättegångar är offentliga är inte detsamma som att människorna inblandade har valt offentligheten. Offentligheten är omständighet som finns för att säkerställa rättsäkerheten. Massmedias rapporteringar är en del av det säkerställandet, men det finns olika sätt att hantera den rapporteringen på.
För att klargöra. Jag har inga som helst invändningar mot att massmedia bevakar rättegångar. Och jag förstår att det finns ett visst allmänintresse vid särskilt uppmärksammade fall, så som exempelvis när barn är inblandade. Men jag hävdar att massmedia stundom går över gränsen och gör sig skyldiga till en rapportering som går vida över allmänintresset. Rättegångar är inte underhållning och skall inte behandlas som det.