Mats Linder klagar över vår krångliga miljölagstiftning. Men den behövs när man just i Nordkalkfallet ser hur man på olika sätt försöker kringgå miljölagen. Det är lätt att tycka att tiden från ansökan varit lång men det är kanske inte bara rättens fel att tiden runnit i väg. Huruvida det var rättsröta eller inte kan man fundera över.
När miljööverdomstolen i oktober 2009 sa ja till brytning vid Ducker tvärt emot Miljödomstolens tidigare nej, var många lika förvånade som Nordkalk nu var över Miljödomstolens nej i villkorsdomen. Vad kan vara anledningen? I Miljööverdomstolens ja kan man ana flera orsaker. Starkt tryck från kalkindustrin, kalken behövs i stålframställningen och arbetssituationen på norra Gotland pressade den dåvarande kommunledningen att stödja Nordkalks ansökan. Den nytillsatte hovrättspresidenten dömde i sitt första miljömål. Vi som följde förhandlingen kan i vittna om osäkerheten.
Miljölagen är en lag som i många fall säger ska, men i många fall är den öppen för tolkningar. Har man de ovan uppräknade orsakerna i tankarna kan det verka som rättsröta. Men ser man på de tre domarna pekar rötan åt ett bestämt håll. Två av domarna i fallet dömdes av erfarna miljödomare, och då blev utslaget negativt för Nordkalk.
Miljöverdomstolen hade inte lämnat tillstånd utan bara beslutat om tillåtlighet. Vilket betyder att man kan få tillstånd om villkoren är uppfyllda och man tänker fullfölja miljölagens krav . Därför var det Miljödomstolen som skulle besluta om tillstånd när man tog ställning till villkoren.
Sommargotlänningen Niklas Skårs från Svenskt näringsliv citerar Mikael Lundholm som klagar över den uteblivna förutsägbarheten. Men om vi inte hade våra miljölagar skulle det innebära att industrin får ta vad de behöver, vilket kan göra många platser i Sverige till stenöknar likt Nordkalks pågående brott av typ Klinthagen. Att så enkelt som Mats Linder avfärda miljölagen kan man göra om man låter exploatering gå före vatten, miljö och enskildas brunnar.