Rättssäkerheten måste värnas
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Tyvärr finns det sådana tendenser i den debatt som nu förs. Delvis föranledd av att de så kallade Stureplansprofilerna har släppts ur häktet efter att åklagaren har lagt ner förundersökningen om misstänkt våldtäkt.
Ett av de krav som har framförts, av bland annat professor i juridik Madeleine Leijonhuvud är att samtycke ska krävas före samlag. Hon hänvisar bland annat till en dom i Europadomstolen där det fastslås att alla sexuella handlingar utan samtycke ska vara olagliga och lagföras effektivt.
Leijonhuvud vill inte att våldtäktsmän ska gå fria. Det är fullt förståeligt. Men problemet är, hur ska detta samtycke visas och framförallt, hur ska det kunna bevisas, i en eventuell rättsprocess?
För det första skulle ett krav på samtycke i princip innebära att alla sexuella handlingar där ett explicit sådant inte föreligger är att beteckna som våldtäkt. Vilket knappast kan vara avsikten. Att inte säga ja är inte samma sak som att säga nej. Om man inte definierar samtycke mycket vitt, vill säga. Leijonhuvud menar att åklagaren till exempel kan fråga den åtalade om denna hade ögonkontakt med offret. Vilket tycks göra kravet på samtycke både luddigt och urvattnat.
Men låt oss säga att ett sådant krav skulle införas. Hur bevisar man då, för det andra, detta samtycke? Hur bevisar man till exempel att man har haft ögonkontakt med någon? Med andra ord: Vad är det som säger att detta skulle minska problematiken med att ord står mot ord?
Om fler ska dömas för våldtäkt, vilket ligger implicit i Leijonhuvuds resonemang, är det svårt att se hur detta skulle gå till utan att man lättar på de beviskrav som finns. Och det är då rättsosäkerhet riskerar att uppstå.
Enligt Europadomstolens rekommendationer ska alla sexuella handlingar som begås utan samtycke vara straffbelagda. Även om inget tecken på motstånd finns.
Men om inget tecken på motstånd finns, och det samtycke som ska krävas kan röra sig om ett ögonkast som kan tolkas på olika sätt, verkar det i praktiken omöjligt för en man att avgöra om det som sker är en våldtäkt eller inte. Detta öppnar för ett godtycke som inte är acceptabelt i en rättstat.
Leijonhuvud menar att rättssäkerheten inte får innebära att skadegörande handlingar lämnas utanför lagen. Naturligtvis är det upprörande om eller när våldtäktsmän går fria. Men tyvärr går det inte att en gång för alla utforma lagarna så att alla de, och bara de, som är skyldiga till olika brott straffas. Det är ett faktum som vi dessvärre måste acceptera om vi vill undvika att oskyldiga blir dömda. Enda sättet att undvika det är nämligen att hålla fast vid principen om att hellre fria än fälla.