Djur ska precis som människor ha bra levnadsförhållanden. Lagen kräver det, men med eller utan lag handlar djuromsorg om enkel empati och vanligt folkvett. Tillsynen sköts av länsstyrelsernas djurskyddsinspektörer. Nu har Skånes inspektörer förärats en egen tv-serie i TV4: Djurskyddsinspektörerna.
I premiäravsnittet (9/1) fick man som tittare klart för sig varför djurtillsynen, tråkigt nog, är nödvändig. Levande varelser får inte behandlas hur som helst och därför ska olämpliga djurägare inte ha några djur. De beslut om omhändertagande och djurförbud som inspektörerna tar är viktiga och ska vara väl dokumenterade och motiverade.
Det är dock en väsentlig skillnad mellan sällskapsdjur och boskap. Ett beslut om djurförbud riktat mot en lantbrukare har betydligt längre gående ekonomiska följdverkningar, och borde därför rimligen inte kunna fattas av två djurskyddsinspektörer. Att som lantbrukare bli av med korna innebär inte sällan konkurs eller i alla fall en försäljning av gården, som ett uppmärksammat fall från Arvika visar.
Djurskyddsärenden som rör större belopp och kan antas ha någon betydelse för djurägarens försörjning borde fattas av en nämnd där legitimerade veterinärer och lantbrukssakkunniga ingår. Alternativt ska det ställas som krav att inspektörerna är veterinärer med praktisk erfarenhet av yrkesmässig djuruppfödning.
Den misstro mot tillsynsmyndigheten som många djurägande lantbrukare ger uttryck för i lantbrukspressen grundas till stor del i en känsla av rättslöshet. Det är förvisso helt nödvändigt att omhändertaganden av djur som far illa sker omgående. Men ett omhändertagande måste dokumenteras så noggrant av myndigheten att djurägarens bevisläge inte försämras i en eventuell domstolsprövning.
Bild- och filmbevis samt veterinärutlåtanden måste ligga till grund för beslutet. Att som djurägare få rätt mot en länsstyrelse i domstol, efter det att de omhändertagna djuren sålts av myndigheten, förefaller i det närmaste omöjligt. Särskilt om det inte finns något bättre tillgängligt bevismaterial än myndighetens eget utlåtande.
En annan tveksam rättssäkerhetsaspekt på omhändertagande av lantbrukares djur är om myndigheten verkligen försöker att hålla ned djurägarens kostnader för ett omhändertagande. Det finns exempel på försäljningar av ett par köttraskor som skett till det facila priset av en krona stycket. Sådana underprisförsäljningar i kombination med onödigt dyra kostnader för uppstallningen under omhändertagandet tar ingen hänsyn till djurägarens ekonomi och bidrar knappast till att öka djurböndernas förtroende för tillsynen.
Ett starkt djurskydd och ett förtroendeingivande skydd för medborgarnas rättigheter visar på ett samhälles grad av civilisation. Sverige ska även i framtiden ha ett ledande djurskydd men också rättssäkra procedurer kring efterlevnaden av djurskyddslagen. Det ena utesluter inte det andra – allting talar för att vi kan ha båda delarna.