Den östtyska statssäkerhetstjänstens arbete och verksamhet i Sverige och som har med Sverige att göra är en del av vår svenska historia. Även om den svenska staten och politiska krafter i vårt eget land vill hindra oss att få veta den sanning som finns att hämta är detta ett faktum som är svårt att neka till.
Journalisten Christoph Andersson har många års erfarenhet av den gamla östtyska staten och dess säkerhetstjänsts verksamhet. Han har nu kommit ut med boken ”Operation Norrsken” som på ett lättåtkomligt och föredömligt sätt sammanfattar och informerar om hur denna gren av den östtyska kommunistdiktaturen arbetade i Sverige och mot svenska intressen. Och hur man använde sig av i stort sätt alla medel för att uppnå sina mål.
I dag vet vi en hel del om Stasis engagemang i Sverige. Ännu mer finns att hämta i tyska och svenska arkiv. Christoph Andersson har i en intervju förklarat att vi hittills bara sett toppen på isberget. Tyvärr tror jag honom.
Boken har fått sitt namn efter en Stasioperation som aldrig blev av. Syftet med operationen var att det svenska kungahuset skulle sättas i dålig dager för sina förbindelser med den tyska naziregimen och dess förgreningar. Detta skulle sedan kopplas ihop med hur det officiellt neutrala Sverige spelade under täcker med USA och Nato.
En grupp Stasiagenter arbetade enbart med att kartlägga vad som skulle bevisa Gustav V:s och prinsessan Sibyllas tyskvänlighet. Den tyska flygvapenchefen Hermann Görings förbindelser med den svenska överklassen skulle blottläggas precis som hur man från officiellt svenskt håll hjälpte nazister från Tyskland att fly genom Sverige till säkerheten i Argentina. Givetvis fanns också malmexporten till Tyskland och den tyska transittrafiken genom Sverige med i Stasis spetsade versioner.
Att man aldrig fullbordade det man börjat berodde på pengar och möjligheter till goda affärer - om man lade ner sina planer. Affärerna inbegrep handel med Bofors, Asea och den då sittande regeringen Palme. Man kunde också konstatera att kanske Palme var en vän. Varför då smutskasta honom och hans land – om det nu var så? En sådan chans ville man inte missa.
För den som inte kommer ihåg det var Sverige och den östtyska diktaturen förhållandevis goda vänner när det begav sig.
Regeringen Palme var beredd att sälja svensk kärnvapenteknologi till Östtyskland, Bofors exporterade krut till Iran via Östtyskland och till de Kalasjnikov som den östtyska folkarmén var utrustad med. Svensk TV köpte in östtyska barnprogram och den svenska kyrkan hade stort utbyte med sina grannar söder om Sverige. Vi får inte heller glömma de östtyska partiskolorna som kunde räkna ihop många svenska kamrater som elever genom åren.
Det finns säkert många som kommer ihåg den lätt otraditionella ”upplysningsfilm” som regissören Roy Andersson gjorde där han ”avslöjade” att aids framställts i hemliga amerikanska laboratorier som ett biologiskt vapen. Hela historien var riggad av Stasi och Roy Andersson valde att tro på den. Han blev därmed den östtyska diktaturens nyttiga redskap genom att sprida denna desinformation. Lika lurade blev Socialstyrelsen som stod för finansieringen.
Christoph Andersson tar upp en rad intressanta händelse och förhållanden som har med stasis verksamhet i Sverige att göra.
Förutom händelserna runt Bofors, krigsmaterielinspektören Algernons död i tunnelbanan, förre Boforschefen och SAF-ordföranden Winbergs död i en singelolycka och SVT-reportern Cats Falcks död så intervjuas en av Stasis svenska informatörer och vi får en djupare inblick i Stasiprästen Aleksander Radlers liv och leverne. Vi får en bild av Stasis svenska medarbetare som nekar, nekar och nekar tills bevisen är så starka för deras verksamhet att det inte går att ljuga längre. Att ta tillfället och berätta, att erkänna och komma till rätta med vad man gjort finns uppenbarligen inte som alternativ.