När Mona Sahlin tog avsked från partiledarposten med ett rejält kändispartaj på hippa Stockholmskrogen Strand åkte Håkan Juholt till en kommunal konferensanläggning i småländska Hultsfred. Den lokala arbetarekommunens årsmöte var viktigare för den blivande partiledaren än chansen att få mingla med det fina folket i Stockholm.
Både i framtoning, agerande och politisk profil gör Juholt sitt bästa för att markera avstånd från Mona Sahlin. Mycket är naturligt - Håkan är Håkan, inte Mona - men det handlar förstås också om att medvetet komma bort från den förlorarstämpel som vilar över Sahlin.
Det finns dock en gräns för hur långt Juholt kan gå, i alla fall om han vill göra mer än att hålla partiets gräsrötter, vinna ett val till exempel. I en intervju som SVT gjorde med honom i februari underkänner han valalliansen med Vänsterpartiet och Miljöpartiet: "Det var ingen bra idé."
Att gå till val tillsammans med Vänsterpartiet var inte så smart, men att gå fram ensam är sannolikt ännu sämre rent valtaktiskt. Att många socialdemokrater, inklusive Juholt, vill att S ska vara ett 40-procentsparti betyder inte att det är eller uppfattas som det. Och då är det inte realistiskt att försöka bilda regering på egen hand. Det är bara ett recept för fortsatt alliansdominans.
Ska det bli någon Juholteffekt för Socialdemokraterna krävs det mer än bortvalda kändismingel. Det krävs både förnyelse och insikt. Att avfärda valallianser tyder varken på det förra eller det senare.