I förra veckan presenterade EU-kommissionen sitt förslag till en ny gemensam jordbrukspolitik, CAP. EU:s jordbrukspolitik har genomgått flera stora reformer under de senaste tio åren, och nu är det dags igen.
De övergripande målsättningarna som man tidigare uttalat från kommissionen handlar i korthet om tre mål: 1. Livsmedelssäkerhet, kvalitet och säker tillgång på livsmedel. 2. Uthålligt resursutnyttjande, ett grönare CAP. 3. Territoriell balans, det vill säga jordbruk i hela EU.
Den här gången är beslutsprocessen mer komplicerad än tidigare. För första gången ska alla de 27 medlemsländernas regeringar enas om allting. Dessutom ska EU-parlamentet genom sitt medbestämmande även de besluta i frågan. Kommer man i dessa komplicerade beslutsstrukturer att klara av att ta sikte mot målen?
I det förslag som nu ligger föreslås flera förändringar. En viktig del är att successivt utjämna det som kallas gårdsstöd mellan länderna. Spridningen är i dag stor mellan olika länder, störst är den mellan de nya länderna som har lägst ersättning jämfört med de länder som varit med längst. Sverige berörs i liten utsträckning, eftersom vi ligger i mittenskiktet. Trots detta kan det ändå bli fråga om ganska stora omfördelningar av pengar för den svenske lantbrukaren, genom olika verktyg där de så kallade tilläggsbeloppen är en av de största.
En målkonflikt i det nya förslaget är utan tvivel de delar som handlar om ett grönare CAP och att man vill ha ett aktivt brukande. Här måste någon ha tänkt fel. Världen står inför stora utmaningar när det gäller hållbar livsmedels- och energiförsörjning.
Att i det läget föreslå att 7 procent av EU:s åkerareal ska bli ekoarealer, ännu oklart vad det verkligen innebär, för att nå målet om en grönare CAP, är som att bita sig själv i svansen. För samtidigt vill man ha ett aktivt brukande i hela EU, med säker tillgång till livsmedel och energi. Det kan väl inte vara meningen att vi ska krympa lantbruket i EU, för att i stället öka importen från andra kontinenter?
Även om de övergripande besluten om CAP beslutas på EU-nivå, och Sverige är ett litet land i sammanhanget, så har det väldigt stor betydelse för det svenska lantbruket hur den svenska regeringen förhåller sig till CAP.
Sedan EU-inträdet har svenskt lantbruk pressats tillbaka på grund av svag konkurrenskraft. För att vända den negativa utvecklingen krävs krafttag både på marknaden såväl som på de områden politikerna ansvarar för. När det gäller det politiska området så har tillämpningen av CAP i Sverige jämfört med andra länder oerhört stor betydelse.
Här har tyvärr den svenska regeringen hittills haft en allt för passiv hållning. För de flesta länder inom EU är det en självklarhet att använda CAP som ett av flera redskap för att trygga livsmedels- och energiförsörjningen i landet.
Ska vi kunna vända den negativa utveckling som svensk livsmedelsproduktion haft under lång tid måste även den svenska regeringen bli en konstruktiv part i de kommande förhandlingarna.