Inom EU finns idag 275 miljoner som vill jobba. Men den produktion som efterfrågas kräver bara 250 miljoner. 25 miljoner blir över som öppet arbetslösa. Ytterligare 25 miljoner skulle också jobba om de trodde sig ha chans på marknaden.
Vi har en öppen eller dold arbetslöshet på bortåt 50 miljoner i hela EU. Förfärande siffror som innebär enorma påfrestningar för alla utestängda och deras familjer, men också ett fundamentalt misslyckande för politiken i medlemsländerna och framför allt för eurosystemet.
Efterfrågan är för svag
Problemet är den för svaga efterfrågan från konsumenter, regeringar och privata investeringar. Hushållen tvingas dra ned på sina köp för att lönen, a-kassan eller pensionerna skurits ned eller att de sitter på stora skulder.
Många stater är skuldsatta och drar ned eller tvingas av EU att dra ned. Effekten blir allt svagare efterfrågan på produktion och därmed på arbetskraft. Regeringar som den svenska och tyska med överskott i utrikeshandeln och med mindre skulder skulle kunna satsa och hjälpa sig själva och omvärlden.
Men i stället är de med bland de mest högröstade i kraven på mer åtstramning. När det är efterfrågan som är för svag så har självfallet de flesta åtstramningspaket som kommit förvärrat krisen. Ju djupare man sjunkit desto svårare att vända utvecklingen.
Krisen är så djup att det inte finns någon snabb lösning. Ekonomiska kriser får därför aldrig tillåtas pågå så länge som nu skett. EU:s politiker bär ett tungt ansvar. Ingen patentmedicin finns heller och man ska akta sig för de så kallade "voodoo förslag" som nu drivs i debatten. Efterfrågan måste öka, inte bara flytta runt från en sorts företag till andra. Nu diskuteras stöd till vissa privata företag och sektorer.
Nya företag innebär främst att samma kaka ska delas av flera och arbetslösheten flyttar runt. För fler jobb krävs att samhället, vi konsumenter eller företagen minskar sparande och ökar lån till investeringar, konsumtion och till utbildning.
Billigt att lånefinansiera
Det har samtidigt aldrig varit så billigt och så lönsamt för samhället att lånefinansiera miljösatsningar, mindre skolklasser, fler högskoleplatser och fungerande infrastruktur.
Sverige kan välja på två metoder för att bidra till ökad europaefterfrågan. Den första är den som regeringen nu följer i tandem med riksbanken. Att inte göra större nysatsningar, och där riksbankens räntesänkningar kommer motvilligt och sent. Resultatet blir att den svenska kronans kurs stiger mot "skvalpvalutan" euro och försvagar vår konkurrenskraft. Då minskar vår styrka som turistmål, gränshandel och exportör. Euroländerna får kortsiktigt fler jobb - kanske upp mot 50 000. Men det sker till priset av minskad efterfrågan och lika kraftigt ökad arbetslöshet i Sverige. Det är den svältvägen regeringen nu följer.
Staten måste investera
I den andra vägen, som man hittills avvisat, ökar staten efterfrågan genom breda satsningar på investeringar, utbildning, a-kassa etcetera. Riksbanken sänker räntorna snabbt och kraftigt.
Kronan kommer då att bli svagare och vår konkurrenskraft starkare. Men den starkare efterfrågan i Sverige ökar då andra euroländers export hit och ger dem som med nuvarande politik redan på kort sikt en något lättare börda.
Den fundamentala skillnaden är att i tillväxtmodellen ökar jobben och produktion och välfärd i Sverige både på kort och lång sikt i stället den negativa utveckling vi nu är på väg mot. Vi blir då också en långsiktigt mer attraktiv marknad för övriga EU.