Regeringens satsning Sverigebygget innebär ordentliga satsningar på infrastruktur och bostäder. Så pass att oppositionens fortsatta påståenden att regeringen saknar ambitioner mer än något annat skvallrar om bristen på idéer hos oppositionen. Om något av de många partierna utanför regeringen hade haft en gnutta insikt hade de åtminstone kunnat kritisera satsningen för att i likhet med den mesta politiken vara alltför storstadsorienterad.
Sverigesatsningen kommer att överstiga 400 miljarder kronor. Då inkluderas dock även privata investeringar som görs under vissa förutsättningar. 200 miljarder kronor kommer att läggas på bostäder, 140 miljarder på stambanorna samt 70 miljarder på infrastruktur och kollektivtrafik i storstäderna.
På det hela taget är satsningen typisk för den svenska infrastrukturdebatten. Den handlar uteslutande om tåg, och om någon nämner biltrafik handlar med stor säkerhet om att påminna om hur dåligt och farligt det är att köra bil.
I presentationen av Sverigebygget återkommer ofta frasen ”hela Sverige”. Satsningen ska göra det bättre i hela Sverige, förutsättningarna att leva och verka ska bli bättre i hela Sverige. Och visst, ett mer verklighetsanpassat strandskydd är minst sagt välkommet och bättre plan- och byggregler likaså. Men det måste fortfarande gå att förflytta sig i hela Sverige och på de flesta håll är tågen av klart underordnad betydelse.
En undersökning av Novus visar att när stockholmarna får välja de viktigaste förutsättningarna för att kunna leva och verka på landsbygden hamnar butiker i topp, tätt följt av just tågförbindelser. När norrlänningarna får svara hamnar bilvägarna överst, följt av butiker, sjukvård och bredband.
Alla som har tillbringat någon tid alls utanför landets större städer vet hur viktig bilen är. Ändå nedprioriteras satsningar på bilvägar ständigt till förmån för järnvägen och den som hävdar att bilen behövs ses som en obekväm bakåtsträvare. Det är väldigt likt skrönan om Marie Antoinette. Den upphöjda stockholmaren himlar med ögonen och utbrister: ”De kan väl åka kollektivt.”
Det finns visserligen åtskilliga satsningar på tågnätet som är behövliga. Inte tu tal om annat. Att tågen skulle ha blivit sämre på senare år är dock huvudsakligen en myt. Bilvägarnas skick är dock många gånger sämre än den allmänna uppfattningen gör gällande. Det behövs betydande insatser även där, innan det är för sent.
Trafikverkets generaldirektör Gunnar Malm gick under Almedalsveckan så långt att han beskrev bristen på intresse för bilvägarna som ett av myndighetens största problem. Det är också ett av landets stora problem men det drabbar främst dem som bor på landsbygden.
Inställningen att val vinns i städer är uppenbar. Att alliansregeringen plötsligt satsar på höghastighetståg i bästa MP-anda istället för att säkra våra vägar är ett lika tydligt som tråkigt tecken. Regeringen har ett ansvar mot hela landet, det innebär att också hålla vägarna i bra skick.