Regeringen som måste kvala in
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Och det är klart att de vill visa. Och att de vill synas tillsammans för att påminna om att de står enade bakom en offensiv politik. Speciellt märkligt är det faktiskt inte.
Tvärtom.
Men i medierna förvandlas detta till en del av ett slags kapplöpningsdrama. Regeringen måste hinna med att klara av alla löften man gav i valrörelsen, och nu är det halvtid.
Upp med tabellblocket! Och så förevisas svenskarna vilka löften som är genomförda, vilka som är under utredning och vilka som återstår att klara av. För nu har ju halva tiden gått!
Direkt fel är det förstås inte med denna sorts upplysningar till väljarna. Men det spelar viss roll vilket slags dramaturgiskt sceneri det hela läggs mot.
Socialdemokraterna har haft flera halvtider sedan den förra borgerliga regeringen. De hade hösten -96, hösten -2000 och hösten -2004.
Deras opinionssiffror varierade rätt mycket mellan dessa tillfällen, men fylldes för det spaltmetrarna och nyhetsinslagen av systematisk avbockning av givna vallöften?
Förvisso i enstaka medier, men alls inte på samma generella sätt. 2008 är det av någon anledning en allomfattande journalistisk sport att noga mäta och väga regeringens halvtida åstadkommanden för att se vad den hittills förmått.
Bakom denna energi ligger förstås en outtalad förmodan. Att en borgerlig regering måste kvala in till en ny mandatperiod. Att det här är en chans den för allt i världen måste ta vara på, för att det minsann inte är säkert att det blir så många fler.
Återigen, detta synsätt skulle inte vara något problem om det inte vore så att det bara drabbade den ena parten. Men socialdemokratiska regeringar halvtidsmönstras inte på det här sättet. De tillerkänns en direktbiljett till nästa mandatperiod.
Och detta trots att den borgerliga regeringen till skillnad från socialdemokratiska är en majoritetsregering. Det var länge sedan en socialdemokratisk regering kunde ståta med något sådant. Men medierna är nog knappt ens själva medvetna om diskrepansen. Det handlar om perspektiv som sitter i ryggmärgen.
Svenska journalister brukar medge att den politiska bevakningen på sjuttiotalet nog allt präglades av en obalans till socialdemokraternas förmån, att det på något sätt förutsattes att det var de som var det egentliga maktpartiet oavsett omständigheter. Men det var på det tiden, och nu är det förstås objektivt, heter det i nästa andetag. Men det är inte riktigt sant. En del reflexer lever kvar.