Regeringen startar ingen kulturrevolution
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Ändå har många undrat hur alliansens kulturpolitik egentligen ser ut. Någon tydlig kulturpolitisk profil hade inte den tillträdande alliansregeringen.
- Vi i de borgerliga partierna hade olika siffror i våra skuggbudgetar för kulturen i höstas, så det komplicerade. Men vi hade samma inriktning: värna kulturarvet, satsa på barn- och ungdomskulturen och främja kulturskapandets villkor. Och det gäller framöver.
Man kan alltså definiera alliansens kulturpolitik genom att lyfta fram de här tre områdena som prioriterade. Men jag letar efter ideologin: Vad är det ideologiskt som skiljer alliansens kulturpolitik från socialdemokraternas?
- Det låter kanske lustigt, men de ideologiska skillnaderna är inte lika stora där som på arbetsmarknadsområdet eller skatteområdet. Men de sakerna har ju bäring hos oss också. Vi vill öka möjligheterna till egenskapande och att bilda företag. Och det ligger i linje med hur man jobbar på näringsdepartementet. Sedan finns också en förhoppning att kulturen skall ta plats av egen kraft.
Men jag borrar vidare. Det låter som om skillnaden mellan en socialdemokratisk och borgerlig kulturpolitik handlar om form; om hur vi gör med regelsystemen. Men finns det ingen skillnad vad gäller innehållet, i kultursynen som sådan? Adelsohn Liljeroth tvekar lite i svaret.
- Spontant tror jag inte det. Alla är överens om att kulturen spelar en avsevärd roll, och vi är överens om vilka områden som definieras.
- Sedan finns diskussionen om kulturen är nyttig eller har ett egenvärde. Jag tror man kan förena de synsätten. Klart att kulturen har ett egenvärde, men samtidigt kan man inte blunda för att kulturen i någon mening är en tillväxtfaktor. Kultur i regionperspektiv handlar till exempel om huruvida folk vill flytta dit eller inte.
Men jag är ändå inte nöjd utan påminner om kanondebatten, frågan om det finns viss (klassisk) litteratur som är mer värd att läsa än annan. Den debatten avtecknade sig väl längs en ideologisk skiljelinje? Vad tycker vår nuvarande minister om tanken på en svensk kanon?
- Ja och nej. Det är klart att det måste finnas ett visst urval av böcker som man bör ha läst och som skall läsas i skolan. Inte för att det är rätt eller fel utan för att det måste finnas en gemensam grundstomme kring vilken vi rör oss. Sedan kan jag ju se problemen med vem som skall vara smakdomare.
Jag pekar på Danmark där den borgerliga kulturministern Brian Mikkelsen ju dragit igång en intensiv kulturdebatt genom att införa en kanon. Adelsohn Liljeroth ser positivt på sådana följdeffekter men vill trots mitt ivrigt utlagda spår inte följa hans exempel:
- Jag tycker någonstans att det är lite roligare att se kulturen som en kreativ näringsfråga.
En svensk kulturkamp är således inte att vänta. Men åtminstone bättre arbetsmarknadsvillkor för kulturskaparna.