Regeringens bäste minister i Västerås
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Den utkorade efterträdaren Jan Björklund har självsäkert konstaterat att han sett till antal distrikt fått ett alldeles överväldigande stöd. Men bakom det sättet att räkna döljer sig en mer komplicerad verklighet. Samma inre opposition som vänt sig mot den klassiska liberalism som torgfördes från och med valrörelsen 2002 var den som till slut tvingade fram Lars Leijonborgs fall. Att samma krafter inte tog över partiet berodde mer än något annat på ett snabbt och resolut agerande från partielitens sida.
Den linje Björklund företräder, i all väsentligt en direkt fortsättning på Leijonborgs populärt kallade kravliberalism, har alltså inte riktigt det massiva stöd han själv vill måla upp. Men det synes ändå vara mer än tillräckligt. Och det är bra.
Dels för hela den borgerliga alliansens del. Vad en del socialliberaler än må tycka om hans politiska orientering finns det en praktisk poäng i allt detta, och det är att Björklund redan nu är statsråd. Hade en ny folkpartiledare valts som inte satt i regeringen hade denne haft kortare till festelsen att plocka poäng på att distansera partiet från regeringspolitiken. Men Björklund är inte bara statsråd utan har varit med i folkpartiledningen ända sedan alliansidén föddes i Högfors. Han kommer inte att styra bort partiet från detta vinnande koncept.
Därutöver finns en sådan enkel fördel i Björklund i det att han är kompetent. Som skolminister har han varit lika bra som i skolpolitisk talesman i sitt parti: kraftfull, kunnig, orädd och konsekvent.
Björklund har sedan valet varit ett av de få genuina glädjeämnena i den annars problemanstuckna regeringen. Hans restaurering av den svenska skolan hör till de företag som förmodligen räddat regeringen från än sämre opinionssiffror än vad den hittills har haft. Och man kan med säkerhet räkna in hans skarpa skolpolitiska kritik under valrörelsen som en bidragande orsak till valsegern.
Innan Björklund satte ned foten och förklarade att den socialdemokratiska flumskolan måste bort var det knappast någon inom borgerligheten som tog detta centrala samhällsproblem på det allvar det förtjänade. Än till dags dato har man inte helt tagit till sig alla hans uppfattningar om skolan, men det är förhoppningsvis en tidsfråga.
Det är regeringens bäste minister som nu står på tur som folkpartiets partiledare.