Registrering, förföljelse och medmänsklighet

Politik2013-12-28 05:55
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.

KÖPENHAMN. När jag i höstas läste att svenska myndigheter "kollektivregistrerar" romer blev jag mycket illa berörd. Särskilt eftersom jag, för en gångs skull, verkligen vet vad jag talar om.

Under flera år har jag, efter ringa förmåga, försökt hjälpa rumänsk-turkiska romer på Köpenhamns gator – prostituerade flickor – med enkla vardagliga ting (sjukvård, pass, polis...). Det har framförallt lärt mig en sak; att aldrig mera – aldrig, aldrig, aldrig! – bedöma eller döma människor efter grupptillhörighet, utan enbart se till individen.

Det hela började med att jag och några vänner i blygsam omfattning körde ut med varm soppa till gatans barn i den hårda köpenhamnska natten – till hemlösa och prostituerade, framförallt i stadsdelen Vesterbro. Efterhand, när tvivlet om våra syften försvann, fick vi många kontakter, åtskilliga bekanta och faktiskt också en del vänner.

Bland dessa människor som tvingas leva helt utanför det vi normalt benämner "samhället" finns många romer. En gång kallades de i Sverige för tattare. "Tattarplågan" bekymrade det etablerade svenska samhället och mellan 1914 och 1954 var all romsk invandring till Sverige förbjuden. Först 1959 fick romerna i vårt land rätt till bostad och skolgång.

Historiskt sett härstammar romerna från Indien; mellan år 900-1000 kom de till Armenien och Konstantinopel. På 1300-talet nådde de Europa (Kreta) och på 1500-talet kom de första romerna till Sverige. De har alltid förföljts och under nazisttiden drabbades en halv miljon romer av Förintelsen.

Hur ser det då ut i våra dagar? Ja, det är inte mycket bättre. Berlusconi har talat om "zigenarna" som ondskans armé och i Frankrike förstörs läger och romer jagas ut ur landet. Och i Sverige för vi skamlöst register över romer bara för att de är just – romer. De många romska tiggarna på gatorna i de stora svenska städerna utsätts ofta för förföljelse och hån.

Hos de romer jag lärt känna finns dock, märkligt nog, ingen bitterhet. Men en stolthet, en värme, en förmåga att trots allt se det ljusa i tillvaron, en sammanhållning vi väletablerade västeuropéer kan avundas.

Jag har sett den djupaste förtvivlan... till exempel en natt på en psykiatrisk klinik då jag suttit och hållit en våldsamt traumatiserad flicka i handen. Hon hade mitt telefonnummer på en skrynklig lapp i fickan då hon hittades på gatan.

Men jag har också upplevt den varmaste medmänsklighet då jag inbjudits till ett "gypsy-party" med kyckling och ris, sång och dans och gränslös kärlek och respekt.

Svenskar, danskar, romer... kunde vi inte bara försöka leva tillsammans utan hat, missförstånd, misstro och generaliseringar? Ett banal och naiv julönskan? Visst, säkert. Men jag framför den ändå. Ty den är viktig.