Reinfeldts svaga mandat
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Vid en sådan seger brukar vinnaren få en majoritet i antal ledamöter i parlamentet, men ibland även av dem som röstat. Är valdeltagandet högt, vilket inte alltid är fallet, ökar legitimiteten för valsegern. Det gäller också om majoriteten i mandat är stor samt röstestödet är högt.
Målsnöreseger
Av vilken typ är då borgarnas valseger? Ja, ser man närmare på resultatet är det tydligt att Reinfeldts alliansalternativ erhållit ett ytterst svagt mandat.
Reinfeldts fyrpartiallians har nämligen inte vunnit någon storseger, utan en målsnöresseger med liten vinstmarginal. Och delar av politiken som utlovades är sådan att den är ganska lik den föregående regeringens.
Massmedierna har fokuserat på förlusten för socialdemokraterna. Det har framhållits att partiet tappat från 40 procent till 35 och att det är den lägsta nivån sedan 1921. Att även de borgerliga partierna gjorde ett dåligt val har hamnat i skymundan.
För det första fick de borgerliga inte en majoritet av rösterna som 1976 då de fick 50,8 procent. De fick lägre stöd än vid segern för 30 år sedan: bara 48,2 procent av rösterna.
Det räckte dock till nästan lika många mandat som 1976: 178 av 349, mot 180 mandat för 30 år sedan. Orsaken till att borgarna överrepresenteras i mandat, trots en minoritet i röster, är att de partier som inte kom in i riksdagen fick hela 5,7 procent. Men dessa räknas bort vid mandatfördelning, vilket gynnar särskilt borgarna.
Man kan jämföra med valet 1979 som borgarna också vann, med ett enda mandats övervikt: 175 av 349. Trots att mandatantalet 1979 var tre färre än 2006 var borgarnas väljarstöd större då än i år: 49,0 procent.
Om man räknar hur stor de borgerligas vinst blev som andel av alla röstberättigade är resultatet sämre än i valet 1991, efter vilket moderatledaren Carl Bildt fick bilda en borgerlig minoritetsregering, som hade 171 mandat i riksdagen och som hade stöd av ny demokratis 24 riksdagsledamöter.
Borgarna fick 1991 46,7 procent av rösterna: 1,5 procentenhet mindre än i årets val. Men eftersom valdeltagandet var högre 1991 än i år: 86,7 procent då mot 82,0 procent nu, stöddes Bildts regering av 40,5 procent av de röstberättigade.
Den behövde ändå stödet från de 5,8 procent av de röstberättigade som röstat på ny demokrati, vilket svingade upp det totala högerblockstödet bland de röstberättigade till 46,3 procent.
Reinfeldts borgerliga allians fick bara stöd av 39,55 procent av de röstberättigade, nästan en procentenhet mindre än Bildts borgerlighet 1991. Det är 6,75 procentenhet mindre än vad borgarna och ny demokrati fick tillsammans 1991.
Förlorat på systemskifte
Politiska alternativ brukar presentera radikalt annorlunda program än de politiker som styr. I Sverige har borgarna alltid förlorat då de gått till val på en radikalt annorlunda (höger)politik än den som de regerande socialdemokraterna stått för.
Två exempel är valen 1985 och 2002. 1985 var moderatledaren Ulf Adelsohn borgerlig statsministerkandidat. Han utlovade ett systemskifte. Vid denna tid kallade moderater den offentliga sektorn för den ofantliga sektorn.
Politiken var inspirerad av nyliberalismen. De stora skattesänkningar och nedskärningar i den offentliga välfärden som moderaterna utlovade avvisades av väljarna. Systemskiftet uteblev.
2002 utlovade Bo Lundgrens moderater skattesänkningar på 135 miljarder kronor. De nedskärningar som skulle finansiera det redovisades inte samma grad. Det ledde till dels underfinansiering, dels hot om stora välfärdsnedskärningar. Väljarna avvisade moderatpolitiken och borgarnas alternativ.
I årets val har moderatledaren deklarerat att moderaterna och den borgerliga alliansen ska satsa lika mycket på välfärden i form av sjukvård, omsorg och skola som socialdemokraterna. Det har moderaterna aldrig sagt inför val förut. Moderaterna och borgarna vann.
Visst avser moderaterna och alliansen att sänka skatter samt vidta kännbara åtgärder i socialförsäkringarna. De är sådant som att sänka ersättningen vid arbetslöshet och att höja avgiften till a-kassan. Alliansen avser även att ändra på en del andra saker.
Men omfattande ändringar av den offentliga sektorns huvudområden avser moderaterna och alliansen inte att göra. För övrigt är moderaterna nu anhängare av kollektivavtal, på ett sätt som de inte varit förr.
Vann på måttfullhet
Moderaterna och deras allians har alltså vunnit valet på ett måttfullare program än vad moderaterna gått till val på tidigare. Omfattande förändringar, med nedskärningar och privatiseringar, har inte alliansen ställt i utsikte och därmed inte fått mandat för att genomföra.
Det finns trots det risk att borgerliga aktörer i och utanför allianspartierna läser in mer i den knappa borgerliga valsegern än det finns täckning för och efterfrågar stora skattesänkningar och urskillningslösa nedskärningar av statliga utgifter.
Börjar Reinfeldts regerig agera därefter kan formtoppen från valet 2006 förbytas i en formsvacka som varar till, och över, nästa val.