Nu är vi här igen! I fågelkvitter iklädda sommarklänningar i ett landskap som doftar raps, liljekonvalj och syren. Det är juni helt enkelt och det är tiden för både glädje och vemod. På skolan där jag jobbar har vi haft avslutning i tält med helgrillat lamm, jordgubbstårta, tal om kärlek, framtid och smärtan i att skiljas.
Jag har också nu haft examensdag på utbildningen som sysselsatt mig i de tre senast åren – så nu kan jag tituleras Rektor med stort R.
Framtidens rektorer
I tre år har jag pluggat det som staten har bestämt att alla landets rektorer ska kunna och det har varit stärkande – ja, absolut! Första året läser framtidens rektorer juridik, allt från arbetsrätt till skollag. Andra året läser man ekonomi, styrning, marknadsföring och organisation och tredje året har vi fördjupat oss i själva skolan.
Det heter att rektor ska vara den pedagogiska ledaren och i det tänker jag att man då förväntas driva skolans inre processer. Ur det perspektivet måste jag säga att jag hade velat ha mycket mer av det också i utbildningen.
Två timmar hade vi till exempel en föreläsning kring genus- och normer. Två timmar! I tider där vi ser att skillnaden mellan pojkars och flickors resultat blir allt större.
Under de där två timmarna hann vi ungefär konstatera att det är så och att det spelar roll att vi ser och vad vi gör i skolan.
Två timmar pratade vi om kunskapsmålen i skolan. Två timmar pratade vi kring vad som kanske påverkar skolans resultat. Nej, vi pratade inte – föreläsaren gjorde det.
Inte en enda gång diskuterade vi på djupet kring vad som faktiskt krävs i skolan och av oss som arbetar där för att alla ska hitta nyckeln till sitt lärande, utveckla förmågor för framtiden och utveckla sociala kompetenser. Det är sorgligt.
Men visst har jag lärt mig en massa också – absolut och framförallt har jag utvecklats tack vare alla samtal med andra skolnördar, andra som vill utveckling och andra som prövar och utvecklar.
Många tyckare, få politiker
I Husby och på andra ställen eldas det bilar och i morgonsoffor sitter många tyckare och få politiker. Uttalandena handlar antingen om invandring, utanförskap och integrationspolitik eller om gränslöshet, fler poliser och dåligt föräldraskap.
Många är vi, tror jag, som slits mellan den inre känslan och igenkännandet i att protestera mot orättvisor, att ta ton och hävda sin rätt samtidigt som det mer rättrådiga ”Elda och utöva hot och våld i sin stad är ju inte rätt sätt”, förnumstigt fyller oss. Hallå! Politiken!Vad hände?
Utvecklingen i Sverige skrämmer mig! Sverige är det land inom OECD där klyftorna ökar snabbast och mest. Skolresultaten går ner och vad värre är – de blir allt mindre likvärdiga och välfärden urholkas allt mer.
Sans och insikt
Ekonomismens onda spiraler är i full gång – de redan svaga blir allt svagare och det går i arv via modersmjölken. Fattar ni? Fattar vi?
Fattar de – De nya Moderaterna? Var är de i så fall och vad gör de? De fortsätter i alla fall verbalt att hävda att kravallerna hör hemma där, i förorten och inte har med förd politik att göra.
De har fullt upp med att prata om bristande föräldraskap, fler poliser och hårdare straff. Erik Ullenhag skickas fram och därmed har de också markerat att det är en fråga om integration – inte om växande fattigdom, ökade klyftor och ett land som gått från att vara ett socialdemokratiskt skyltfönster till ett högerexperiment.
Jag kallar härmed till sans och insikt och uppslutning i leden. Tillsammans måste vi baske mig rädda Sverige.