Renässans för tågluffare i Europa
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Någonstans finns förstås en europeisk identitet. Men att den skulle vara något som låter sig formas och knådas för att passa in i en politisk ritning är förstås byråkratiska drömmerier.
I dagarna nåddes vi av ett besked som betyder långt mer för denna deras strävan än aldrig så avancerade planritningar. Statens järnvägar annonserar att zonindelningen slopas från och med den 1 april och att det åter blir möjligt att resa i Europa på det så kallade Interrailkortet.
De europeiska järnvägsbolagen har enats om ett erbjudande enligt vilket ungdomar upp till 26 år kan åka tåg i tio dagar av 22 för 2200 kronor i hela Europa. Det går att få varianter som är ännu billigare.
Interrailkortet var det i särklass mest populära sättet att resa i Europa för unga i slutet på åttiotalet. 1991 sålde SJ inte mindre än 70 000 Interrailkort. Under somrarna fylldes de europeiska tågen av unga som för en billig penning åkte kors och tvärs över större delen av kontinenten.
Därefter infördes ett zonsystem samtidigt som priserna höjdes. En hel tågluffarkultur där unga européer delade reseupplevelser med varandra försvann.
Men nu är det alltså dags för en renässans.
Och det till glädje inte bara för dagens ungdomar utan rimligtvis också för arkitekterna bakom ett alltmer integrerat EU. För vad är väl mer till gagn för känslan av samhörighet än att folk faktiskt träffas?
Alla möjliga EU-projekt utnämns till små länkar i den stora europeiska sammanhållenheten. Allt ifrån specialdesignade kurser, stipendier och utbildningsprogram till sådant som EMU och gemensam jordbrukspolitik. Allt detta "för oss närmare varandra" och "stärker den europeiska identiteten" har vi fått veta.
Men billiga resor för unga européer, det har man inte tyckt varit särskilt intressant. Att en så enkel sak som Interrailkortet inte har stötts och hållits vid liv av EU under de år man velat föra unionen framåt är ytterst märkligt. Är man så förblindad av strålglansen från den egna missionens storhet att man inte ser det vardagligt självklara? Att den bästa investeringen man kan göra i ett sammanhållet Europa är att låta ungdomar resa runt i det?
Statens järnvägar och andra nationella tågbolag tuffar på till det framtida Europas fromma medan Brysselbyråkraterna funderar på nya smarta sätt att "kommunicera EU mot medborgarna". Sådan kan skillnaden vara mellan elitens värld och verkligheten utanför deras kontorsfönster.