Att MP är ett parti för de landsbygdsromantiserande storstadsborna och inte för dem som faktiskt lever utanför tullarna har varit tydligt en längre tid. Likaså partiets institutionaliserade dubbelmoral. Minns förra språkröret Maria Wetterstrand som ville omöjliggöra stora delar av inrikesflyget men själv flygpendlade till Finland. Det var okej eftersom hennes livssituation krävde det. Varför är då så svårt att acceptera att andras liv kan kräva samma sak?
När Miljöpartiet har sin stämma i helgen är man i Umeå. En förträfflig stad, som har bland de bästa kommunikationerna i Norrland även om de lämnar mycket i övrigt att önska. Det vore intressant att få veta hur många av delegaterna som har flugit upp respektive chansat på att tågtrafiken fungerat som den ska. En gissning är att tillräckligt många har flugit upp för att det aldrig ska offentliggöras.
Det är förklarligt. Sverige är ett stort land och vi behöver inrikesflyget.
Detsamma kan med fog sägas även om utrikesflyget. Med MP:s förslag till ny flygskatt skulle en charterresa bli femtusen kronor dyrare för en helt vanlig tvåbarnsfamilj. Med en sådan politik hade vi aldrig kunnat samlas kring filmer som "Sällskapsresan". Stig-Helmer med sitt högst ordinära arbete hade fått stanna hemma.
Vad denna strävan efter att förvägra vanliga svenskar att känna solens varmare strålar träffa ansiktet någon vecka per år beror på kan vi bara gissa. Men att det skulle finnas ett egenvärde i att helt i onödan göra resandet till ett rikemansprivilegium är svårt att se.
Vad tror miljöpartisterna egentligen det är som håller svenskarna vakna om nätterna? Är det hur vi ska kunna göra chartersemestern så dyr att vanliga människor och allra minst barnfamiljer har råd med dem? Eller kanske hur vi så effektivt som möjligt kan tvinga de bakåtsträvande lantisarna att ge upp och äntligen flytta in till städerna där de kan åka kommunalt till jobbet och dricka kaffe latte istället för en vanlig hederlig kopp java?
Miljöpartiet glömmer bort vad en människa är. Vi är till vår natur upptäckare. Vår resa började när vi klev ned ur träden, vinkade ett varmt hej då till våra försiktigare släktingar och började sprida oss över planeten. Sedan dess har vår jakt på ständigt nya horisonter tagit oss även till andra himlakroppar. Men det gäller inte bara för arten i sin helhet utan även för oss som individer. Det passar inte alla, men de flesta av oss vill se oss om i världen, träffa nya människor och få andra perspektiv på tillvaron.
Miljöpolitiken borde ta sin utgångspunkt i våra behov, och sedan försöka hitta lösningar som inte förstör naturen. Men de gröna lyckas mest hitta svar som vrider utvecklingen tillbaka. Och av någon anledning tar de alltid den rika storstadsbons perspektiv.