Om hurdant Finland är finns det olika förutfattade meningar, bland utomstående och finländarna själva. Kanske får vi veta sanningen efter valet 17 april. Ty att döma av opinionsmätningarna drar partiet Sannfinländarna in i riksdagen i Helsingfors med en sensationellt utökad skara sanningssägare.
De mindre sanningsenliga eller rentav lögnaktiga och falska företrädarna för Finlands folk skulle alltså få ge efter en smula.
Men inte alla är glada häröver. För även om skepsisen mot invandring tonats ned i valrörelsen så räknas Sannfinländarna till det nutida Europas flora av främlingsfientliga partier. Det "sanna" i partinamnet handlar inte bara om att säga sanningar om samhällsproblem, utan också om att dela upp dem som bebor landet på ett tråkigt sätt.
De som reagerar starkast på detta är finlandssvenskarna. Den krympande minoriteten på under 300 000 känner sig alltid trängd, som nu av kampanjen för att avskaffa skolans obligatoriska undervisning i svenska språket, men upplever sig utmanad i sitt existensberättigande av de löss som döljs i Sannfinländarnas blåvita fanor.
Dolda, ja. För Sannfinländarna har en annan historia än Sverigedemokraterna. Den går tillbaka till 1950-talet, när en fnurra i nuvarande Centern gav upphov till en partibildning med affärsidén "småfolket mot herrarna". Det var hedervärt motstånd mot översåtliga maktspelare blandat med luftig politik.
Småningom avvärjde etablissemanget problemet genom att ta med protestpartiet i regeringen, varpå det sjönk tillbaka. På ruinerna bildades Sannfinländarna 1995.
Nu väntas dessa öka från drygt 4 procent i förra valet 2007 till åtminstone 15 procent och därmed kvala in bland de stora partierna. De tre stora kan bli de fyra något mindre.
Nuvarande regering leds av Centerns Mari Kivinemi, ihop med Samlingspartiet (Moderaterna), De Gröna och Svenska Folkpartiet.
Efter personskandaler i de två stora regeringspartierna kunde det vara läge för S-revansch. Men Samlingspartiet hävdar sig väl och Centern har hämtat sig från näradödenupplevelsen i fjol när dess statsminister avgick för inblandning i olämplig valfinansiering.
Socialdemokraternas ledare Jutta Urpilainen har hamnat i skuggan av Sannfinländarnas Timo Soini, som kommit att förkroppsliga oppositionen. Soini tar röster från nästan alla andra, men framför allt från vänstern.
På finländskt sätt vill han gärna regera ihop med motståndarna.
Den EU-skeptiske Soini har sagt att valet blir den folkomröstning om euron Finland aldrig hade och att han, katolik, är emot abort, även vid graviditet efter våldtäkt.
Med bastant buk och ansikte typ potatis är Timo Soini en kontrast till de prydliga och spänstiga damer och herrar som i övrigt befolkar den politiska toppen.
Soini har klarat valrörelsen hyfsat, som enmansföreställning. Mera problematiskt kan bli att hålla ihop en större riksdagsgrupp.
Regeringens sammansättning och dess politik är något som bestäms först i förhandlingarna efter valet. Men valdagen ger besked på två viktiga frågor: Hur stora blir Sannfinländarna - och hur små Socialdemokraterna?