I fredags kallade konstitutionsutskottet i riksdagen till ett extra sammanträde efter DN:s avslöjanden om missförhållandena på riksrevisionen. Den enda frågan på dagordningen var de tre riksrevisorernas redogörelse för tillståndet på myndigheten. Och det var inga roliga uppgifter som framkom. Det är rimligtvis inte bara Susanne Ackum som ska behöva lämna med anledning av den här affären. Riksdagen måste avsätta de två kvarvarande riksrevisorerna. För tillitens skull.
Den ende av de tre riksrevisorerna som avgått till följd av skandalen, Susanne Ackum, tecknande en dyster bild av de senaste årens verksamhet. En krånglig, dyr, och ineffektiv myndighet som inte uppfyllt sitt syfte. De andra två, Margareta Åberg och Ulf Bengtsson, tycker att de trots detta förtjänar att sitta kvar. Den vänskapskorruption som tillåtits utbreda sig på myndigheten är oacceptabel. Som det anfördes på den här ledarsidan i början av juli måste riksrevisionen hållas till en avsevärt högre standard än andra statliga verk och myndigheter. De är vårt, medborgarnas, kontrollorgan för att staten ska fungera effektivt och korrekt. Att de underlåter att sköta sitt uppdrag urholkar förtroendet för myndigheten, och i sin tur för statsförvaltningen. Så kan vi faktiskt inte ha det.
I många andra länder avundas man Sveriges brist på korruption, och vår effektiva, oberoende statsförvaltning. Det är något vi ska vara väldigt rädda om, och aldrig ta för givet. Därför är det här så allvarligt - och till viss del sorgligt. Transparency International Sverige, och tidigare FN-chefen Inga-Britt Ahlenius, har också krävt revisorernas avgång. Deras omdöme väger tungt. Inga-Britt Ahlenius var huvudarkitekt bakom att Sverige fick en revision som låg under riksdagen, istället för regeringen. Ett stort steg mot oberoende och transparens. Låt inte de landvinningarna förloras.
Riksdagen har makten att tillsätta och avsätta riksrevisorer. Det är uppenbart att myndigheten inte kommer att kunna återuppbygga ett förtroende med nuvarande riksrevisorer i ledningen. Att KU nu har kommit fram till att det som har skett inte är grund för att entlediga revisorerna - ja, det duger inte helt enkelt. Det här handlar om en förtroendefråga. Men det handlar också om en chefsfråga. Den bild som Susanne Ackum delgett till KU visar att myndigheten är ineffektiv och har haft dåligt rykte som arbetsgivare. En myndighet i riksdagens regi bör rimligtvis ha ett ledarskap som fungerar.
Om den myndighet som ska granska exakt den typen av missförhållanden som de själva har ägnat sig åt, och dessutom låtit utomstående aktörer påverka dess granskning, så måste väl förtroendet anses vara förbrukat?
Med detta tackar jag för mig på den här sidan för i sommar. Det har varit en ära och ett nöje att få skriva för Gotlands Folkblad. Nu lämnar jag med varm hand över sidan jag har fått låna till Erik Fransson igen. Tack för glada, och mindre glada, tillrop och kommentarer. Tack för i sommar!