Fyll en ryggsäck med mjölkpaket och gå runt med den i ett dygn. Svårare än så är det inte att inse att extra kilon sliter på kroppen.
Ät mindre och motionera mer då, säger hurtbullarna. Som om arrogans någonsin har gjort världen bättre. Om det vore så enkelt skulle alla naturligtvis genast bli slanka och vältränade.
Utöver det individuella problemet, att det är jobbigt att släpa runt på en massa extra kilon, är fetman ett samhällsekonomiskt problem. Ju fler överviktiga, desto fler utslitna knän kommer vi att behöva betala i form av operationer och förtidspensioner.
Nu förs en diskussion om att fler överviktiga borde få tillgång till magsäcksoperationer, gastric bypass. I dag krävs ett BMI på 35. Eftersom BMI inte är ett särskilt bra mått - vältränade med mycket muskler kan få en siffra som indikerar övervikt, medan smalisar med mycket farligt bukfett kan hamna rätt lågt - finns många feta som inte uppfyller kravet. Risken finns att de i ren desperation äter sig upp till BMI 35 för att få rätt till operationen.
Det är ju alldeles galet. Så visst kan det finnas en poäng i att ta med fler faktorer än BMI i bedömningen av vilka som ska få rätt till magsäcksoperation.
Men samtidigt måste vi ta riskerna på allvar. Att operera bort en del av en fullt fungerande magsäck är ingen idealisk lösning.
Den är inte heller ofarlig - flera personer har avlidit i samband med sådana operationer. Dessutom är frågan hur effektiva operationerna är på lång sikt.
Om vi öppnar för en individuell bedömning måste vi samtidigt se över den övriga vården. Vad kan vi göra för att hjälpa - innan vi börjar operera bort friska magar? Operation måste vara den sista utvägen, inte den första.