EU-kommissionen föreslår att utsläppen av växthusgaser ska minska med minst 55 procent till 2030, jämfört med 1990. Det tidigare målet var en minskning med 40 procent, så det är fråga om en ambitionshöjning. Att EU ska bli klimatneutralt till 2050 är ett annat mål.
Ett antal medel föreslås för att klara av de skärpta målsättningarna. Ett är att befintlig lagstiftning för att minska koldioxidutsläppen skärps. Ett annat är en koldioxidavgift på importerade varor.
Det befintliga systemet för handel med utsläppsrätter kommer också att stärkas. Den handeln ska även utvidgas till fler sektorer, som sjöfart, flyg, vägtransporter och uppvärmning av byggnader. I och med att tillgången på utsläppsrätter är tänkt att minska ska det bli dyrare att släppa ut koldioxid.
Krav på nollutsläpp för bilar 2035 ska göra att nyförsäljningen av bilar drivna med bensin eller diesel ska upphöra då.
Det är ganska långtgående och ambitiösa mål som EU-kommissionen kommer med, även om miljöorganisationer tycker att än mer borde göras.
När utsläpp kommer medföra mer kostnader och om företag inte hinner ändra sina processer, transportmedel och annat, är risken att de ökade kostnaderna läggs på de produkter och tjänster som konsumenterna köper.
EU-kommissionens mål har den goda ambitionen att åtgärder tas som minskar utsläppen när de blir dyrare, om det genomförs. Det är alltså fråga om ekonomiska styrmedel.
I EU-kommissionens förslag är industrin och transporterna i centrum. Att ställa om industrin som släpper ut koldioxid tar dock tid. Rejäl effekt nås först om befintlig teknik kan ersättas med ny. Det låter sig emellertid inte göras så snabbt eller i stor omfattning.
Med dyrare utsläpp kan företag och andra motiveras att släppa ut mindre med befintlig teknik och i anläggningar, eventuellt med vissa förbättringar av dem. Det kan dock också bara ske till i en mindre omfattning i effekt på utsläppen. För att få stor effekt bör teknikskifte göras.
Privatpersoner får i många fall betala mer för de utsläpp som görs, exempelvis av befintliga bilar, när skatter och avgifter på utsläpp höjs.
Den offentliga sektorn borde gå före och vidta utsläppsminskande åtgärder. Den har dock sina budgetar att ta hänsyn till och har inte råd att göra utsläppsminskande åtgärder mer än till en viss del och en viss takt. I alla fall om inte särskilda satsningar med anslag för det görs.
Coronapandemin har visat på några möjliga vägar för minskade utsläpp. En av dem är ett ökat arbete hemifrån för de som kan arbeta så, vilket minskar persontransporter i vardagen och utsläpp från dem.
Det är risk att en del personer (väljare) tycker att åtgärderna för minskade utsläpp medför för stora kostnader för dem. Personer med låga inkomster blir lätt fast med produkter som släpper ut mycket som exempelvis fordon. De personerna har ofta inte råd att ta tekniksprång till det som släpper ut mindre eller inget eftersom det är för dyrt i inköp även om det därefter blir billigare i drift.
EU-kommissionens förslag för åter in frågan om koldioxidutsläppen i debatten om hur och när minskningar ska, eller kan, ske.
I USA har global uppvärmning och koldioxidutsläpp blivit en skiljelinje i politiken. De som är till vänster tar frågan på allvar och är villiga att vidta åtgärder i miljövänligare riktning. De som är till höger är mindre benägna att göra det.
De förra är i alla fall fler än de senare och president Joe Bidens administration vidtar nu åtgärder för att motverka den globala uppvärmningen och har gått med i Parisavtalet igen om minskade koldioxidutsläpp.
En tendens till liknande uppdelning bland väljarna som i USA finns i Europa och Sverige. De till höger är mindre intresserade av åtgärder för att minska koldioxidutsläppen.
Var och en kan nog känna sig kluven. Å ena sidan skrämmer den globala uppvärmningen, hur fort den har skett och dess effekter. Å andra sidan medför åtgärder mot de uppvärmande koldioxidutsläppen kostnader och uppoffringar. Var och en måste fundera över hur man förhåller sig till allt detta.