Rökridåer kring gasledningen
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Till en utrikesministers tjänstebeskrivning i ett sådant läge hör att hitta möjligheter att stoppa gasledningen, inte att slå fast att allt är förlorat.
I fokus har nu Mona Sahlin hamnat, av Bildt utpekad för att ha givit gasledningen klartecken under den förra regeringsperioden. Sahlin å sin sida fnyser och anklagar Bildt för att vilja gömma sig för ett problem.
Detta är inte bra. Genom Bildts försorg riskerar nu debatten om gasledningen få ett helt nytt och felaktigt fokus. Istället för att inriktas på möjligheterna att så långt det är möjligt hävda Sveriges intressen skall nu ett internt gräl föras om vems "fel" det är att ledningen överhuvudtaget sanktionerats på EU-nivå.
Det hela påminner inte så lite om EMU-omröstningens slutfas, när Göran Persson hävdade att det aldrig varit hans utan Carl Bilds idé att lägga ut frågan för folkligt avgörande. Bildt var inte sen att slå ifrån sig. Båda insåg förstås vid det laget att det skulle bli ett nej och ville täcka sina ryggar.
Men en sådan uppgiven attityd får inte bli förhärskande i det här fallet. Sista ordet om gasledningen är alls inte sagt. Och, framför allt, det får inte slås fast att den nuvarande regeringen är bakbunden, och till och med förpliktigad att hjälpa till med att få ledningen till stånd.
Låt oss kallt komma ihåg varför:
Vi har intresse av att minimera rysk militär närvaro vid våra gränser Östersjön.
Vi har intresse av att försvåra ryska planer att lägga ut en separat gasledning till västra Europa för att därigenom kunna utöva utpressning mot länderna liggande i öst.
Det är ytterst det som driver de ryska planerna. Med en gasledning genom Östersjön till Tyskland kan de stänga av gasen till länder som Ukraina och Polen utan att länderna längre västerut drabbas. Vad Sverige ytterst möter här är klassiska ryska maktambitioner.
Det handlar således inte bara om ett omedelbart svenskt intresse utan också om Sveriges plikt att agera för att motverka ett alltmer aggressivt Rysslands möjligheter att trakassera sina grannar.
Denna uppenbara plikt är rimligtvis mer tvingande än den juridiskt och politiskt oklara plikten att göra motsatsen. Alla svenskar har rätt att förutsätta att Sveriges utrikesminister håller med om det.