Ändå kritiseras mötet av olika vänstergrupper som säger sig vara engagerade i miljöfrågor och fattigdomsbekämpning. Trots att detta är ämnen som faktiskt diskuteras under mötet.
Men visst, det står dem fritt att demonstrera mot en sammanslutning som de inte gillar. Det märkliga är hur deras syn på mötet har kommit att prägla hela bevakningen av händelsen, liksom varit fallet vid många andra liknande toppmöten.
Bilden av en odemokratisk sammanslutning som gömmer sig bakom taggtråd och vakter målas upp. Det paradoxala är förstås att det verkligt odemokratiska är de grupper, med så kallade utomparlamentariska metoder som verktyg, som tvingar mötesdeltagarna att använda massiva säkerhetspådrag för att undvika attacker.
Ändå får man nästan intrycket att det är deltagarna vid mötet som är suspekta just för att de avskärmar sig från demonstranterna. Och det är just en sådan bild som gör att toppmöten av det här slaget gärna ses som en legitim ursäkt för att ställa till med bråk och olydnad.
Genom det språkbruk som används för att beskriva de här grupperna och deras arbetsmetoder tonas också bilden av dem som våldsverkare ner i media. Autonoma grupper som använder sig av utomparlamentariska metoder låter inte så farligt, men döljer att det handlar om olagliga aktioner, som förra veckans kravaller i Rostock. Men stenkastning är stenkastning, vare sig den utförs av huliganer, nynazister eller vänsterextremister.
Nu är förstås inte alla de som åkt till G8-mötet för att demonstrera våldsverkare. Men dessvärre bidrar de genom sin närvaro till att legitimera våldet. I synnerhet som många vägrar att ta avstånd från de demonstranter som faktiskt utför olagligheter.
Reportagen om tältande ungdomar i närheten av mötet för dessutom snarast tankarna till sommarens musikfestivaler. Men det är skillnad på att åka till Rostock och Roskilde.
Vem som helst med någorlunda vettiga demokratiska värderingar skulle undvika en situation där man riskerar att förknippas med nynazistiska eller fascistiska element. Men fortfarande upplevs det inte som något större problem att delta i samma aktioner som extremvänstern.
Och detta till stor del på grund av en förlåtande inställning från medierna.