Rondellhunden som termometer
Foto: Maja Suslin / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Men regeringen var tyst, och fick kritik för det. I går uttalade sig Fredrik Reinfeldt.
- Jag tycker det är viktigt att säga två saker. Det första är att vi har varit väldigt måna om att Sverige ska vara ett land där muslimer och kristna, de som tror på Gud och de som inte tror på Gud, kan leva sida vid sida i ömsesidig respekt. Vi tycker att vi har kommit väldigt långt. Jag har ett ansvar för att det kan fortsätta och att ta initiativ för att fördjupa denna ömsesidighet och respekt.
- Samtidigt är vi måna om att stå upp för den yttrandefrihet som är grundlagsfäst och som är naturlig för oss och som handlar om att vi inte politiskt fattar beslut om vad som publiceras i tidningar. Jag vill försvara att vi har den ordningen.
Bland dem som kommenterade Reinfeldts utspel fanns PeO Wärring, ordförande i Tidningsutgivarnas tryckfrihetsgrupp:
- Det är ett steg i rätt riktning. Men det är synd att man måste dra ett sådant uttalande ur regeringen. Det hade varit mycket bättre och mer klädsamt om det hade kommit på ett spontant sätt där initiativet kom från statsministern.
Varför kom det inte tidigare? Kan statsministerns något neurotiska förhållande till pressen ha med saken att göra? I senaste numret av tidskriften Fokus ägnar man tio sidor åt den saken. Reinfeldt känner sig frustrerad, missförstådd och ansatt.
Reinfeldt är inte ensam om att misstro journalister, som han kallar för "det kommenterande Sverige". Det skrå jag är en representant för åtnjuter inget större förtroende heller hos allmänheten. Även detta mäter vi i Sverige. Men en statsminister borde väl ändå ha gjort sig av med sina mest oskuldsfulla föreställningar om journalisten som politikerns bästa vän för ganska länge sedan?
Dessutom har faktiskt regeringen på en rad områden strulat till det. Det börjad emed att två ministrar tvingades avgå rekordsnabbt, och sedan dess har straffspark efter straffspark prompt placerats på läktaren.
Ibland är faktiskt bjälken i det egna ögat.
Tyvärr finns det en tradition inom moderaterna att söka fiender på landets redaktioner, istället för att försöka nå bästa möjliga resultat med de förutsättningar som finns. Och det förbättrar givetvis inte relationen mellan statsministern och de medier han ogillar men vill bli älskad av.