Rörelsens rensning är ingen seger
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det är en sak att socialdemokratin förnyar sig i liberal riktning när det gäller så politiskt handfasta saker som friskolor, småföretagande och sjukvård. Och det kan i det sammanhanget tyckas att det är en struntsak vad de gör med den egna politiska konsten. Men det handlar heller inte om politiska handfastheter utan om något annat men minst lika viktigt.
Att hakkors och kommunistiska symboler avlägsnas från alla slags utrymmen är bara av godo; det är en anständighetsfråga. Men med arbetarrörelsen är det en annan sak. Även om dess politiska insats har varit av stor skada för samhället har där också funnits bärande inslag av genuint positiv karaktär. I dess ideologiska rotsystem har sådant som bildning, självrespekt, empati och samhällsansvar funnit en naturlig hemvist. I alla händelser har dess betydelse för modern svensk historia varit så stor att dess politiska konst är tidsdokument. Att arbetarrörelsens nutida funktionärer utan omsvep offrar sina egna identitetsuttryck för att göra sig säljbara är inte bara beklämmande utan direkt oroande i termer av samhällsfenomen.
Vi håller i Sverige på att utveckla en kultur av överdriven känslighet mot allt symbolladdat. I toleransens namn skall inga grupper, värden eller uppfattningar få utmanas. Kyrkor ska inte få användas för skolavslutningar, filmer om spartanerna vid Thermopyle klandras för att de kan tolkas som USA-vänlighet, kampanjaffischer med kärnfamiljer anklagas för att vara hets mot folkgrupp och så vidare. Vad som än uttrycks kan det alltid stöta någon, och därför är det bättre att tvätta bort det.
Kvar blir ett sterilt samhälle, ett tomt neutralt rum utan berättelser, identitetsuttryck eller historia över huvud taget. Och, förstås, ett där människor lär sig att de har rätt att harmset protestera så fort de stöter på något de inte kan identifiera sig med. Vuxna uppmuntras att reagera som barn.
Det är det samhälle där toleransen fått så stort utrymme att det drivit fram sin motsats. Samhällets kommersialisering är en annan parallell utveckling som pågått, och som också förstås illustreras av Folkets Hus-chefernas beslut. Men effekten skulle inte vara det den blivit om man inte också förutsatte en alldeles oerhörd känslighet hos de aktieägare som tänks hålla stämmoförhandlingar i arbetarrörelsens lokaler.
Även kapitalister antas reagera som barn. Det är inte alls någon borgerlig seger.