Rosornas kris är även strukturell
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Efter Mona Sahlin meddelade sin avgång som partiledare har mycket av debatten kretsat kring behovet av en ny ledare och en ny politik.
Vad de flesta valt att bortse ifrån är att den Socialdemokratiska strukturen där ledarna för LO-fackförbunden sitter på egna mandat både i partistyrelsen och i det högsta beslutande organet, verkställande utskottet.
Så länge den kopplingen består kommer Socialdemokraterna aldrig att vara ett parti som alla andra och heller inte stå fritt från särintressens inverkan.
I praktiken innebär det att partiet har väldigt svårt att fritt kunna ompröva sin politik.
Hotar någon förändring som kan rubba fackens inflytande eller riskera deras ställning i samhället har de möjlighet att slå till som partibromsklossar eller kräva kompensation på något anat område.
Varje ny partiledare är därmed också beroende av fackförbundens gunst.
Kanske skulle Socialdemokratiska partiet behöva göra en resa som liknar de nya Moderaternas. Idag hörs ofta näringslivstoppar skälla på regeringen för att den inte driver deras profilfrågor.
Det kan ses som ett kvitto på att man skaffat sig ett oberoende och en självständighet att själv besluta om politiken.
Motsvarande saknas inom socialdemokratin. Tydligt blir det när en av de förhandstippade kandidaterna till ny partiledare är fackförbundets IF Metall ordförande Stefan Löfven. Han sitter redan genom sitt ämbete med i den centrala ledningen, bland annat i verkställande utskottet. Även om han anses vara en mittensosse, så är det ändå en tydlig markering om hur karriärvägar och intressekonflikter kan gå i kors.
För Socialdemokraterna är detta en akilleshäl. Å ena sidan levererar facket pengar, valarbetare och kampanjer till partiets stöd.
Å andra sidan gör kopplingen att oberoendet kan ifrågasätts då partiet inte förutsättningslöst kan ta ställning till dagens brännande frågor. Det märks till exempel tydligt i debatten om A-kassan där socialdemokraterna tar fackets linje utan närmare analys.
Inte heller för facken är den tydliga kopplingen till ett parti helt lyckosam. Om fyra år kommer alliansen att haft ett åtta år långt regeringsinnehav.
Under den tiden har stora delar av fackföreningsrörelsen genom kopplingen till oppositionen kastat bort möjligheten till dialog med regeringen om viktiga frågor för medlemmarna.
Inte bara för Socialdemokraternas förnyelseprocess utan även för facken och övriga samhället skulle en renodling av rollerna mellan parti och fack vara positivt.
Tyvärr tyder inget på att partiet vågar ta en frigörelsestrid. Trots att den befintliga strukturen har två katastrofval i ryggen.