LIBERAL KOMMENTAR
Cluj-Napoca, Gdansk, Katowice, Riga, Sofia. Tavlan med ankomster och avgångar på Lutonflygplatsen norr om London är en ögonblicksbild av det Europa som den fria rörligheten och den stora utvidgningen för tio år sedan gjort möjligt.
Det är ett Europa som för första gången på nästan 100 år liknar det som författaren Stefan Zweig blickade tillbaka mot i sin bok ”Världen av i går”, som bland annat inspirerat Wes Andersons bioaktuella film ”The Grand Budapest Hotel”. Zweig skrev boken från sin exil i Brasilien 1941 och konstaterade att Europa före 1914 var en kontinent där ”var och en reste vart han ville och stannade så länge han ville.”
EU är långtifrån perfekt. Det har inte minst de senaste årens eurokris understrukit. Ändå går det inte att överskatta vad det innebär att det Europa som Zweig nostalgiskt drömde om, återigen är en del av vår vardag.
Det är framsteg som måste försvaras.
Den som på försommaren för 100 år sedan med enkelhet reste över Europa, kunde knappast drömma om att denna frihet bara några månader senare skulle vara historia. Det är en påminnelse om hur bräcklig rörelsefriheten är.
För några år sedan var det nog ingen som föreställde sig att den fria rörligheten inom EU skulle ifrågasättas och bli en av huvudfrågorna i årets valrörelse i flera av EU:s medlemsländer. Ändå är det där vi står i dag.
Många möter dagligen annonser med budskapet att den fria rörligheten inte ska gälla alla. I Storbritannien verkar ett parti som kräver utträde ur EU och stärkt kontroll över gränserna bli största parti i Europaparlamentsvalet. Och runt om i Europa talar politiker från höger till vänster om den fria rörligheten som ett hot.
Att det sker samtidigt som de flesta tar rörelsefriheten för given och undersökningarna entydigt visar att den är samhällsekonomiskt lönsam, är en påminnelse om vad som står på spel.
Men den fria rörligheten är inte bara en fråga om att kunna röra sig över gränserna i Europa. Den handlar också om att öppna Europa mot omvärlden, så att människors drömmar om ett bättre liv inte längre ska riskera att ta slut i havet vid Lampedusa eller sakta malas ner vid stängslet i Melilla eller i ett grekiskt flyktingläger.
Det är inte bara vår moraliska skyldighet. Det är också en krass statsfinansiell nödvändighet i ett Europa där befolkningen blir allt äldre och vars tillbakapressade ekonomier skulle tjäna på att locka till sig idéer och entreprenörskap från andra delar av världen.
På söndag kan vi rösta för ett Europa där nationsgränserna, för att använda Zweigs ord, bara är symboliska linjer, och inte platser som ”tulltjänstemän, poliser och gendarmer på grund av allas patologiska misstro mot alla förvandlat till befästningar.”