Rymdåldern är här för att stanna
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Uppmärksamheten över den första svenska astronauten har varit stor, men samtidigt en aning distanserad. I den svenska självbilden, i den mån det går att tala om en sådan, ligger föreställningen om att vara ett föregångsland. Fyrtionde nationen i rymden efter astronauter från Afghanistan, Kazakstan, Kuba och Saudiarabien är inte helt lätt att förena med den bilden.
Jämte frågetecknen kring att skriva in personer från land efter land i rymdloggboken finns det många som ifrågasätter poängen med att sända ut människor i rymden överhuvudtaget - bortom tjusningen i den rent ingenjörsmässiga utmaningen. När riskerna är så stora och nyttan omtvistad, varför då inte nöja sig med obemannade och billigare rymdfarkoster?
Man kan vända på frågan. Varför ska människan inte vara i rymden om det är möjligt?
Nya horisonter har alltid kittlat fantasin, oavsett om det handlat om så kallade oupptäckta kontinenter, världshavens djup eller rymden. Stora upptäckarprojekt kommer sannolikt alltid att drivas av en blandning av politisk prestige, ekonomiska motiv, vetenskaplig forskning och tekniska landvinningar. Och visst, inte saknas det exempel på hur människan trampat fram allt annat än varsamt med resultat som förskräcker, men den problematiken löses inte genom att sätta ett tak för upptäckarlusten.
Kenndeytal lät overkligt
Gruvbrytning på månen eller en koloni på Mars låter i dag som ren science fiction, men det gjorde även den amerikanska presidenten John F Kennedys visionära tal 1961 om att skicka människor till månen innan årtiondet var slut. Gemini- och Apolloprojekten åstadkom det. 1969 stod människan på månen.
1960-talet var rymdkapplöpningens tid, sporrad av det kalla kriget. Att komma först till månen var en gigantisk propagandasatsning mellan två samhällssystem som båda gjorde anspråk på att stå för framtiden.
I dag är förutsättningarna annorlunda. Den internationella rymdstationen som Discoveryfärjan dockar med är ett samarbete mellan USA, Kanada, Ryssland, Europa och Japan. Den framtida utmaningen ligger i att utveckla och fördjupa det internationella samarbetet i rymden och inte låta det nationella perspektivet ta överhand.
I centrum står USA:s roll. På samma sätt som landets forskningsdominans visas i antalet Nobelpris är det amerikanska rymdprogrammet motorn i rymdens utforskning. Nyligen presenterade Nasa djärva planer i sin "Global Exploration Strategy". Målsättningen är att börja kolonisera månen om 14 år, och det är bara början.
Rymdåldern är här för att stanna. Nasa tvekar inte att beskriva Discoveryfärjans resa och den internationella rymdstationen ISS som steg på vägen mot att komma tillbaka till månen, vidare till Mars och ännu längre ut i rymden. Frågan är om Europa och övriga världen är beredda att även i fortsättningen vara med och dela på notan?