Ryssland förblir vårt X-files
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
En grundtanke var att Ryssland, detta sårade, sköra land skulle engageras, likaså Tyskland, inte bara några delstater vid Östersjökusten. På så sätt fick rådet attraktionskraft på det Ryssland som, inte särskilt märkligt för en gammal supermakt, hade svårt att anpassa sig till rollen som en stat bland andra vid Östersjön.
15 år senare har Elleman-Jensen samma recept som den gången på hur man bäst främjar fred och välstånd kring Östersjön: tala, tala, tala. Tydligt och ärligt. Med ryssarna!
Det finns en uppsjö av organisationer som anknyter till det politiskt starka varumärket Östersjön. Så nog talas det, beslutsfattare emellan.
Ändå tycks det inte räcka. Varför skulle annars polacker och balter känna sig överkörda av det rysk-tyska projektet med en gasledning genom Östersjön - när nya ledningar från Ryssland, diskuterats sedan Carl Bildt som statsminister (1991-1994) först besökte Finland? Vilket han själv påminner om.
Fyra veteraner från Östersjöområdets omgörning deltog nyligen i ett seminarium i Stockholm där Östersjöstaternas råd har sitt högkvarter: Elleman-Jensen, Bildt, Thorvald Stoltenberg från Norge och Janis Jurkans från Lettland.
Bildt låter förstå att rådets uppgifter nu bäst sköts via EU, i vilket i dag alla Östersjöstater utom Ryssland är med.
Elleman-Jensen anser tvärtom att Östersjörådet borde aktiveras. Uppgifterna kan inte överlåtas på Bryssel som har så många andra konkurrerande intressen.
Jurkans, aktivist för Lettlands självständighet och utrikesminister 1990-1992, säger apropå gasledningen att Östersjörådet "behöver tänder".
- Jag vet hur de tänker i Moskva, låter det olycksbådande från Jurkans, som trängts ur politiken därför att han ansetts som alltför mjuk mot den stora ryska folkgruppen och mot Ryssland.
1991 flyttades Moskvas revir tillbaka till gränsen på 1600-talet. För en kort tid verkade Ryssland förlika sig med att Estland, Lettland och Litauen återfått sin frihet. Men när balterna ville bli av med ryska soldater och baser och inte villkorslöst ville ge medborgarskap åt alla ryssar som flyttat in under ockupationstiden började Moskva tala om brott mot mänskliga rättigheter om sina legitima säkerhetsintressen i det "nära utlandet". Först 1994, under medverkan av bland andra Carl Bildt, försvann de ryska soldaterna.
Mycket har förändrats i Östersjöregionen på 15 år. Medlemskap i EU och Nato har skapat större förutsägbarhet. Valet i Lettland i höstas och i Estland 4 mars visar på en stabilisering även av inrikespolitiken, på sina håll.
Även Ryssland har stabiliserats, men på så sätt att centralmaktens strävan efter kontroll stoppat utvecklingen mot en demokrati liknande övriga Europas. Detta håller liv i den spänning som finns mellan Moskva å ena sidan och tidigare underkuvade folk i väster å den andra.
Estlands president Toomas Hendrik Ilves sade, när han var utrikesminister, att han ville att Estland skulle bli "som ett vanligt tråkigt nordiskt land". Det vill säga med inre välstånd och yttre lugn. Baltikum har tagit stora steg i den riktningen. Men en del återstår. Ett exempel är att Estland och Lettland faktiskt ännu inte har en av båda parter formellt godkänd gräns mot Ryssland.
För all del, det har inte heller "tråkiga" Norge. Thorvald Stoltenberg säger att Norge har bra relationer med Ryssland, frånsett att ingen överenskommelse finns om var gränsen går mellan dem på kontinentalsockeln i resursrika Norra ishavet.
Ishavet är, i alla fall än så länge, kyligare än Östersjön. Men båda är politiskt heta.