Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
I dagarna har det hunnit bli tio år sedan Ryssland och Nato skrev på ett samarbetsavtal. Detta firas med att Nato:s generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer har åkt till Ryssland - för att förklara att man inte är fiender! Ja, bättre än så har det inte gått. Sett som symbolik är de Hoop Scheffers uppdrag talande. Relationerna mellan de båda parterna har under det senaste decenniet bara blivit sämre och sämre. Och det finns i dagsläget lite som talar för en förbättring.Det främsta tvisteämnet utgörs av det missilförsvar Nato vill upprätta i östra Europa som ett försvar mot eventuella iranska attacker. Dessa planer har fått president Putin att ta till sina mest kalla kriget-liknande ordval när han närmat sig ämnet. Och det har varit uppenbart att en stor del av det ryska etablissemanget och folk i gemen har sett på detta med allt från skepsis till ilska. Amerikanska försäkringar har inte räckt långt. När den oberoende ryska radiostationen Echo Moskvy sände en debatt mellan de Hoop Scheffer och talmannen i det ryska parlamentets överhus fick lyssnarna ringa in och rösta om Nato var vän eller fiende. 53 procent röstade för fiende.Det är nedslående. Men det är också viktigt att inte tappa kompassen i detta. Nato bär inte skulden till att frosten sänkt sig över relationerna. Det är Ryssland ensamt skyldig till. Och i Ryssland står ingen annan än president Putin som huvudansvarig. När Putin tillträdde var det i ett klimat som fortfarande präglades av optimism kring landets rörelse mot västliga värden som demokrati och yttrandefrihet. Och Putin togs också emot av det västliga samfundet med alla de betygelser det anstår en vän och jämlike. Men successivt, i efterhand på ett sätt som framstår som mycket metodiskt, har Putin vridit åt skruvarna i det ryska samhället. Trenden har sakta men säkert gått mot det "gamla" systemet med begränsad yttrandefrihet, statlig kontroll, militär upprustning och maktspråk mot grannländerna. Under de senaste åren har denna omsvängning bland annat manifesterat sig i sådant som en ökad aktivism hos säkerhetstjänsten och Putins uttalande att sovjetimperiets sönderfall hör till de stora tragedierna.Väst bör inte bemöta detta med annat än hårdhandskar. Dörren skall naturligtvis alltid hållas öppen för dialog. Men man får inte förledas att tro att saker och ting i grunden beror på missförstånd och att det alltid finns en botten av välvilja hos den ryska ledningen. Det är ett förhållningssätt som är vackert men naivt, och som väst gjort sig skyldig till flera gånger tidigare i historien. Vad vi sett under de senaste åren är att Ryssland testar gränserna. Och det kommer landet att fortsätta med tills västmakterna säger stopp.
