S är bäst på socialdemokrati
Mona Sahlin och Socialdemokraterna borde minska samarbetet med LO och Wanja Lundby Wedin och öka samarbetet med Miljöpartiet, tycker Hans Söderberg.
Foto: FREDRIK PERSSON / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
När moderaterna lanserade sin paroll "det nya arbetarpartiet" (förmodligen en Schlingmannsk klurighet) så tror jag att de flesta såg det som ett närmast dåligt skämt, i varje fall kunde väl ingen gå på det.
Kan inte vinna med högerpolitik
Men utvecklingen har visat att Moderaterna faktiskt menade vad de sa, att det i själva verket var en del av en väl överlagd strategi.
Erfarenheten hade lärt dem att de aldrig skulle kunna vinna den politiska makten med högerpolitik, som syftade till att omvandla samhället till ett borgerligt privilegiesamhälle med skattesänkningsfilosofin som grundbult.
Nej, det svenska folket var immuniserat mot sådana tankegångar, det svenska folket var socialdemokratiserat. Svenska folket såg de höga skatterna som en nödvändighet för att upprätthålla det svenska välfärdssamhället, det ville ha ett samhälle som byggde på solidaritet och rättvisa.
Och kanske viktigast av allt, man trodde på berättelsen om den tredje vägen, en stark socialdemokratisk stat, som hade förmågan att mjölka den kapitalistiska marknadsekonomin på ett sätt som förde välfärd med sig till hela folket. Det är den Socialdemokratin som blivit också ett internationellt begrepp. Vid alla mina resor världen över är det den idén som gjort Sverige välkänt som föredöme. Det fanns inte bara en rå kapitalism som stod mot en kall kommunism.
Det som i ekonomisk litteratur kallas liberal marknadsekonomi var möjlig om den försågs med sociala förtecken. I min ungdom minns jag att socialdemokrater och folkpartister utkämpade en kamp om den politiska makten, men att de i grunden var eniga om välfärdspolitiken.
Det alternativ som under 80-talet växte fram under benämningen nyliberalismen med tro på marknadens självreglerande krafter och ett minimaliserat statligt inflytande var inget vinnande politiskt projekt, även om moderater och andra partier gjorde sina försök. Socialdemokratin förblev i huvudsak i politisk maktposition.
De nya moderaterna under trojkan Reinfeldt, Borg och Schlingmann insåg att det svenska samhället var socialdemokratiskt och ville så förbliva. Det var inte fel att tämja marknaden och social- och välfärdspolitik stod som riktmärken för en solidarisk rättvisepolitik.
Den gamla Socialdemokratiska
Slutsatsen blev, att man menade sig kunna föra en politik, som grundade sig på den svenska generella välfärdsmodellen och man menade sig försvara såväl välfärdens kärna som arbetsrätten.
Man ville bli ett parti för alla, ett nytt parti, som helt enkelt hade Socialdemokrati på sitt program. Att det blev en framgång, vet vi och framför allt vet vi, att det Socialdemokratiska partiet hamnat i kris, beskriven av väl tusen politiska förståsigpåare. Det ska födas en ny Socialdemokratisk politik är det tänkt, något som jag inte känner mig säker på.
Jag tror, att det går bra med den gamla "sanna" Socialdemokratiska beskrivningen av samhället. Embryot till förnyelse ligger i Sahlins första viktiga steg, samarbetet med Miljöpartiet, för att vinna trovärdighet i den för framtiden allra viktigaste frågan, den som gäller miljöarbetet.
Miljöpartiet istället för LO
Jag menar, att man skall hålla fast vid det samarbetet och ta de påfrestningar som det innebär i samarbetet med LO och snarare minska det beroendet än släppa kontakten med Miljöpartiet.
Moderaterna känner, att de vill "köpa över" Miljöpartiet, därför att man vet att den frågan kommer att avgöra nästa politiska val.
Och egentligen är det inte svårare för Socialdemokratin att släppa sitt beroende av Landsorganisationen än det är för Moderaterna att klippa banden med Timbrohögern, som fortfarande drömmer om ett förborgerligat Sverige.