I en debattartikel i Svenska Dagbladet 24 oktober 2012 skriver riksdagsledamöterna Ingela Watz och Yilmaz Kerimo (S) att det statliga etableringsstödet för nyanlända flyktingar bör utgå under fem till sju år istället för under två år som idag.
Watz och Kerimo argumenterar för sin sak med utgångspunkt i förhållandena i Södertälje kommun. Södertälje kommun är en av de kommuner som tar emot flest flyktingar. När det statliga etableringsstödet upphör efter två år är de flyktingar som då inte fått arbete hänvisade till det kommunala försörjningsstödet.
Eftersom det råder obalans mellan kommunerna avseende hur många flyktingar varje kommun tar emot per år drabbas de kommuner som tar emot flest orättvist hårt enligt Watz och Kerimo. Det vill säga, de kommunala budgetarna drabbas eftersom alltför få av de nyanlända flyktingarna har arbete efter två år.
Det är för att råda bot på denna kommunala orättvisa som Watz och Kerimo förespråkar att det statliga etableringsstödet förlängs. Man vill alltså kunna skicka notan till staten under en längre tid än idag.
Problemet med Watz och Kerimos förslag är att det inte är en åtgärd mot det grundläggande problemet, nämligen att det tar alltför lång tid innan nyanlända till Sverige kommer in på arbetsmarknaden och blir självförsörjande. Det enda Watz och Kerimos förslag innebär är att notan för en långsam och ineffektiv integrationsprocess förskjuts från det kommunala bordet till det statliga för ytterligare en tid.
Förslaget är troget den socialdemokratiska traditionen av att lösa alla bekymmer med bidrag och då gärna statliga sådana, men det blir inte bättre för det. Även om det skulle innebära bättre bokslut för Södertälje kommun och övriga kommuner som tar sitt ansvar.
Jag förstår att det, ur ett budgetperspektiv, är ett kommunalt bekymmer att nyanlända flyktingar till Sverige inte flyttar in jämt över landet. Men lösningen på det kan inte vara att acceptera ett bidragsberoende och skicka räkningen vidare.
Två år är en ganska lång tid. Om majoriteten av de nyanlända flyktingarna inte är självförsörjande inom den tiden så är det mottagandet och integrationsprocessen det är fel på, ingenting annat.
Att komma in på arbetsmarknaden fort är centralt för hela integrationen. Om så inte sker idag så borde det finnas mycket annat att se över än etableringsstödet, så som kvalitén på SFI-undervisningen, möjligheterna till praktikplats, regler som underlättar översättning av utländska examen och bättre möjligheter att komplettera utbildning där så saknas.
Att vara hänvisad till bidrag år ut och år in för sin försörjning måste vara förödande för självkänslan och snarare skapa en passivitet än en aktivitet. Att få in nyanlända flyktingar på arbetsmarknaden är och förblir kommunernas ansvar och inget de kan stjälpa över på regeringen och etableringsstödet.
Watz och Kerimo har en poäng i att ansvaret för nyanlända flyktingar borde fördelas bättre mellan landets samtliga kommuner, men förslaget att etableringsstödet för nyanlända ska förlängas borde knycklas ihop och förpassas till papperskorgen, då det inte syftar till att förbättra integrationen utan endast de kommunala räkenskaperna.