KÖPENHAMN. Danmark, Norge och Island har socialdemokratiska statsministrar (Helle Thorning-Schmidt, Jens Stoltenberg, Johanna Sigurdardottir). I Sverige har partiet inte en gång en ordförande.
Ja, kontrasterna i Norden är slående. Medan de svenska socialdemokraterna går på knäna och är långt från regeringsmakten har flera av de nordiska systerpartierna mätbara framgångar som lett till statsministerposter.
Ur mitt danska perspektiv är det slående hur illa skött den svenska socialdemokratin är. I Danmark har partiet på ett professionellt sätt hanterat det faktum att väljarna efter tio års borgerligt styre helt enkelt ville se ett maktskifte. Det utnyttjades i valet i september ifjol då en allians på vänsterkanten med visst stöd från mitten lyckades välta regeringen. Därmed fick Danmark sin första kvinnliga statsminister.
En period var hon partiledare samtidigt som de svenska socialdemokraterna hade Mona Sahlin. Då fanns det säkert s-sympatisörer som såg framför sig en era av kvinnliga socialdemokratiska statsminister i våra båda länder. Så blev det nu inte då Mona Sahlin föll pladask och manövrerades bort medan Helle Thorning seglade vidare.
I dag är hon statsminister och har att slåss med en synnerligen kvalificerad opposition ledd av den tidigare statsministern Lars Løkke Rasmussen (Liberale Venstre). Hans parti är Danmarks största. I Sverige leds "oppositionen" av Gustaf Fridolin, "elevrådsordförande" i ett parti för storstadsintellektuella som vill framstå som "goda".
Det är alltså synnerligen stora skillnader på dansk och svensk politik...
Det danska intresset för svensk politik är för övrigt mycket begränsat. De flesta vet vem Olof Palme var, få har hört Ingvar Carlssons och Göran Perssons namn och ingen hann lära sig något om Håkan Juholt.
Den i Danmark mest kända svenska politikern just nu lär vara Anders Borg; han kallas "mirakelmannen" i ekonomiska kretsar medan den måttligt intresserade Medel-Jensen mest har uppmärksammat hästsvansen...
Vad är då anledningen till att Danmark har en socialdemokratisk statsminister medan Sverige har - ingenting?
Förmodligen att det danska arbetarpartiet insett att det just inte finns så många arbetare att företräda. Istället har man förvandlat sig till ett mittenparti för medelklassen. Och man håller sig inte för god att plagiera borgerlig politik, inte minst på det ekonomiska området. Den stadsbudget som just nu förhandlas på plats kunde lika gärna vara producerad av en borgerlig regering.
När jag sett Håkan Juholt på svensk TV har han framstått som en man som längtat tillbaka till klasskampens dagar. Med ledsna hundögon och en retorik som påmint om gamla svenska pilsnerfilmer har han anklagat regeringen för att sälja ut det gamla, goda Sverige till elaka profitörer. Barn, äldre och sjuka plågas, enligt Juholt, under den borgerliga politiken...
Men, hallå, det är det väl ingen som riktigt tror på 2012? Visst finns det fel och brister i den svenska välfärdsmodellen, det är det ingen som förnekar. Men när de visar sig är de ansvariga politikerna snabba med att försöka avhjälpa dem. Det finns i dag inga politiker - i något parti - som har några onda avsikter eller lömska planer (ja, nu är jag inte expert på Sverigedemokraterna...) och att som Juholt försöka spela på illa stämda känslosträngar har klingat falskt.
Nu är den senaste i raden av svenska socialdemokratiska partiledare förpassad till politikens soprum och här i Danmark är vi spända på om vi ska hinna lära oss namnet på näste...