Så minns jag redaktörerna
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
När jag började som "tabellnisse" på GA-sporten 1968 var Torvald Lönnefalk chefredaktör. Men hans föregångare fanns kvar i stan. Ja, tittade man ut genom redaktionsfönstret på Mellangatan kunde man dagligen se den imposante Arthur Nilsson spatsera förbi, stödd på sin käpp men rak i ryggen och oklanderligt klädd i mörk kostym. Han bodde strax intill tidningshuset.
Arthur Nilsson är ju i våra dagar mest ihågkommen som textförfattare till "Gotländsk sommarnatt" (Svante Pettersson skrev musiken). Men sin stora insats gjorde Nilsson som tidningsman och politiker. Den kombinationen lät sig väl göra på den tiden. Först dundrade Arthur NIlsson i den politiska församlingen, sen gick han hem till redaktionen och skrev en ledare om det som just timat.
Idag skulle en sådan tingens ordning knappast accepteras. Rolf K. Nilsson, denna tidnings tjänstledige chefredaktör, satte ju sig själv i "karantän" då han kandiderade till riksdagen. Men på Arthur Nilssons tid, och långt senare, gick det bra att blanda rollerna. Stig Jonsson, Gotlänningens dåvarande chefredaktör, är väl det senaste "stora" exemplet. Ordförande i fullmäktige - och ledarskribent, på samma gång. Men vem är jag att döma.
Nå, Arthur Nilsson hade jag av förklarliga skäl ingen närmare personlig kontakt med. Han avled 1978, 83 år gammal.
Robert Herlitz hade också lämnat GA-huset då jag kom dit och börjat sin långa karriär på radion. Den vänlige och timide Herlitz, bördig från Fårö, var ju ingen skjutjärnsreporter men en duktig lyssnare och förmedlare. Som chef lär han ha varit för snäll, om man nu kan vara det - men det sägs också om en del av hans efterträdare. Robert Herlitz minns jag annars mest som "sparringpartner" till Age Franking i radions sena sportkvartar, på söndagskvällarna. Då Franking kom rusande från Folkbladets redaktion i Specksrum till radiohuset på Donners plats satt Robert Herlitz där som en trygg klippa och flera av sändningarna hör, av olika anledningar, till sann gotländsk radiohistoria.
Efter Herlitz kom Torvald Lönnefalk till det klassiska chefredaktörsrummet på Mellangatan. En främmande fågel i den gotländska tidningsvärlden och i öns kulturliv. Lönnefalk var oerhört produktiv och hade en vass och stundtals mycket elegant penna. Han hade en stor förkärlek för att skriva om såväl konst som musik och teater och det ska inte förnekas att han fick en del fiender. Lönnefalk ankom ofta till redaktionen sent om kvällen, efter en konsert, för att smattra ihop en recension. Kontrasten mellan den alltid flugförsedde Lönnefalk och oss slashasar på nattredaktionen var slående. Det byttes heller inte många ord mellan nattredaktörerna Risto Leino och Lars Hadar Alm och deras chef. De levde i två olika världar - men det var samma tidning de bar ansvaret för och det fanns säkert en del fackmässig respekt.
Under Lönnefalks sista år på tidningen anställdes Arne Grubbström som andreredaktör. Han var en duktig skribent, med ett stillsamt norrländskt temperament. Grubbström var ingen chefstyp och jag vet att han understundom plågades av att ta besvärliga personalbeslut. Det var bakom skrivmaskinen Grubbström passade bäst och jag tror att han trivdes bättre då han återvände till Stockholm för att bli politisk redaktör på Svenska Nyhetsbyrån. Där fick hans korrekta och välskrivna kommentarer ett passande forum. Jag blev under en tioårsperiod Arne Grubbströms chef och kvar i minnet står en hygglig och bra karl.
Göran Mattsson kom under lång tid att personifiera Gotlands Allehanda. Det är svårt för mig att skriva om honom - han var min bästa vän fram till sin allt för tidiga bortgång i en obarmhärtig sjukdom. Men han var en stor chefredaktör - han brann för sin tidning. Han hade ett enormt engagemang i det gotländska samhällslivet; sport, kultur, politik, näringsliv... Han representerade GA i stort och smått och han kunde tala med lärde på latin och med bönder på bönders vis. Det är i ett vidare, allmänmänskligt perspektiv, inte bra att ge en arbetsplats - i det här fallet en tidning - så mycket av sin tid och sitt liv. Jag har själv varit nära att hamna i samma fälla. Men Gotlands Allehandas ägare, medarbetare och läsare har än idag anledning att känna tacksamhet till och beundran för chefredaktören Göran Mattsson.
Den senaste i raden av chefredaktörer som gått bort är alltså Jurgen von Zweigbergk. En lysande skribent, en något ostrukturerad ledare. Men det gick inte att tycka illa om denne man som inledde sin journalistkarriär under signaturer som Domino och Hillman. Med håret på ända försäkrade han gång på gång redaktionen att "imorgon kommer det ingen tidning - allt är kaos". (Lustigt nog agerade den gamle nattredaktören Göte Nilsson på samma sätt...) Men visst kom det en tidning, ofta med von Zweigbergks underfundiga krönikor som något av det mest läsvärda.
Nu är de alla borta. Men för oss som haft förmånen att se och lära av de legendariska chefredaktörerna bleknar inte minnet.