Så provoceras en provokatör
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Provokation är ett populärt grepp inom samtidskonsten. Men får man provocera med vilka medel som helst? Eller har även konstvärlden en gräns för vad som är godtagbart och inte? Får man till exempel utnyttja religiösa symboler som hålls heliga av en minoritetsgrupp? Det var testet och jodå, konstvärlden lät sig provoceras, liksom många andra debattörer. Och projektet utvidgades därmed till att inte bara handla om en teckning föreställande en hund med turbanklätt människohuvud och en navelskådande diskussion inom "konsteliten" utan till att omfatta även resten av världen. Åtminstone enligt konstnären. Varje debattinlägg och artikel om projektet räknas därefter som en del av detta, av konstnären själv, som med Internets sökmotorer kan räkna träffarna på sitt namn. Därav denna texts inledning.
Det senaste greppet i projektet är att skapa en musikal på temat. Likt skalper samlar provokatören på kränkta och måste därför hålla debatten igång med ständigt nya påhitt. Och visst finns det många i det närmaste professionella grupper av kränkta och därtill en inte oansenlig grupp ställföreträdande kränkta som villigt bidrar.
Men utöver dessa, finns också den tysta, men ändock överväldigande majoriteten. De som varken känner ett behov av att bygga en karriär på provokation eller på att bli provocerad. Men som ändå helt utan egen förskyllan blivit indragna i ett, på det hela taget, rätt tröttsamt konstprojekt.
Inte unikt dock. I Växjö är det istället fotografen Elisabeth Wallin Ohlsson som provocerar med fotografier föreställande Göran Hägglund, nazister och katolska präster. Wallin Ohlsson försöker skapa en debatt. Men vad säger hon som inte skulle kunna sägas på ett annat sätt?
För - får man ens säga det? - det finns faktiskt människor som blir ledsna. Inte provocerade eller kränkta med stort K, utan helt enkelt sorgsna, när Hitlerhälsningar filmas i kyrkor, krucifix pissas på och profeter tecknas som hundar.
Är det rimligt att helt oskyldiga dras in i konstvärldens provokationer? Eller om syftet är att skapa en dialog och ställa frågor - finns det då inget bättre sätt?
Att provocera är visserligen enkelt och effektivt, men inte särskilt sofistikerat.
Men eftersom en provokation inte är en sådan utan någon som låter sig provoceras, avväpnas den enkelt genom att inte slå tillbaks. Att vända andra kinden till är fortfarande den oöverträffade provokationen.