Det är fel tänkt när ungdomsförbunden i de respektive partierna föreslår en sammanslagning av Centern och Folkpartiet. Samtidigt är det rätt i den meningen att någon typ av utveckling måste ske. Det står alltmer klart att det svenska partiväsendet kommer att förändras.
Allianspartierna borde rimligtvis bli de som går i bräschen. De har redan ett välfungerande samarbete. Dessutom finns ett starkt stöd både bland medlems- och väljarkårer för att fortsätta fördjupa utbytet.
Sverige går mot något som åtminstone i riksdagen kommer se ut som ett tvåpartisystem. Det är i allt väsentligt en mycket positiv utveckling. Länder med två dominerande partier får i regel en politisk strid om mittenväljarna. Det innebär mindre utrymme för att använda samhället som experimentverkstad för ideologer. Fokus i politiken hamnar på effektivitet och problemlösning i stället för på särintressen. Ytterlighetsgrupper får svårare att nå fram till makten.
I fallet Sverige torde Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet bli mindre intressanta som politiska alternativ då de hamnar allt längre från möjligheten att få makt.
Trots alla positiva effekter med ökat borgerligt samarbete bör dock de borgerliga partierna hålla en fot på bromsen. Skälet är att svensk politik inte består av riksdagen allena. Demokratin förverkligas i hög grad genom arbetet i kommuner och regioner. Och här - på det lokala planet - skulle en sammansmältning av Centern och Folkpartiet inte alltid ske lika enkelt.
Processen behöver få ta tid för att den inte ska utlösa motreaktioner.
Centerns och Folkpartiets ungdomsförbund har rätt i att moderpartierna behöver göra någonting nytt för att leda utvecklingen. Det är också glädjande att ungdomsförbunden ser ökat samarbete och inte motsatsen som vägen framåt.
Dock måste viss försiktighet vidtas. Distinktionen mellan folkpartist och centerpartist betyder fortfarande en hel del ute i landet.
En annan fråga som kommer borde kommenteras är varför inte Kristdemokraterna ingår i förslaget. Förutom den nästan till betydelselöshet urvattnade liberalstämpeln har inte Centern och Folkpartiet mer gemensamt med varandra än vad de har med Kristdemokraterna. På 90-talet, innan HBT-frågan hamnade i fokus, diskuterades en sammanslagning av Folkpartiet och Kristdemokraterna. Och var det inte Centerpartiet som en gång möjliggjorde Kristdemokraternas inträde i riksdagen genom ett valtekniskt samarbete?
Utmaningarna är många oavsett vilken väg man väljer. Det viktiga är därför att processen med att ena borgerligheten får fortsätta att ta tid.