Ännu en skola läggs ner på Gotlands landsbygd. Men bara en i år. Varenda svensk folkskola som försvinner är värd ett äreminne.
Finns det någon starkare förklaring till vårt lands exempellösa utveckling från ett fattigt utvandrarland till en av världens mest välmående stater. Folkskolan betydde att alla barn fick börja utveckla sina möjligheter.
Levide skola lades ner på 90-talet. Där tillbringade jag sex av mina förmodligen viktigaste år. Vid examen 1942 stod min klass i koret i Levide kyrka och sjöng nånting.
Mammorna på stolar runt väggen
Jag vet att vi firade folkskolans 100 år med gemensam vandring till kyrkan. Annars hölls examen i skolsalarna, med mammorna på stolar runt väggen. Förhör på inhämtade kunskaper och utställning av alster från slöjden.
Tänk den fantastiska dagen före examen, när vi klädde skolan med björkar och blommor. Alla hade blommor med hemifrån och vi pratade om våra nya klänningar och våra hattar. Hatt hörde till på den tiden.
Min sista fick jag till examen i sjätte klass. Brättet var lika stort som det Silvia bar på nationaldagen i år. Men jag bar den aldrig mer. Examen i femte klass står fram särskilt. Skolläraren frågade: Vad heter Danmarks nordligaste udde? Och jag svarade glatt: Faludden. När jag sen kom hem var mamma förkrossad: "Där satt ju alla källingarna och visste var Faludden ligger. Jag ville sjunka genom jorden." Nästa år vägrade hon att gå med. Pappa fick gå, enda karl på den tillställningen, utom skolläraren förståss.
Ransoneringskuponger
Vår skollärare Ivar Larsson kom från Hogrän, faktiskt bara tredje skolläraren i Levide. Det var krig i världen, Sverige avspärrat. Allting var ransonerat. Vår skollärare var Kristidsnämndens ordförande. Varje familj skulle varje månad ha sitt häfte med kuponger för olika varor, allt efter hur många man var i familjen. Så vi skolbarn sattes i arbete att klistra kuponger.
Det sågs som ett särskilt hedersuppdrag. Jag kan inte heller minnas att vi kände oss utnyttjade när vi, två flickor åt gången, fick diska skollärarens samlade veckodisk.
Världshändelserna nådde in till oss också. Jag minns en vikarierande lärarinna som visade oss hur vi kunde se på naglarna, att vi var "äkta arier". Skolaga hörde liksom till på den tiden, men bara för pojkar. När de gjort något fuffens lades de över en bänk i klassrummet och fick några rapp med pekpinnen. Den bänken kallades "Nürnberg", vi visste att den stora krigsförbrytarrättegången hölls i den staden.
Ibland kom skolläraren ut på gården på rasten och ställde upp oss till ringlekar. Annars var det nog svårt att få med pojkarna. Våra lekar var helt könsuppdelade.
Flickorna spelade boll mot de stora laddörrarna på vedboden och dasset bakom skolan. Vad pojkarna gjorde vet jag inte - vi levde som i olika världar. Men när skolläraren ordnade brännboll, då var alla med.
Åt medhavda smörgåsar
Lite primitivt var det nog. Vi satt på långa, låga bänkar i kapprummet och åt våra medhavda smörgåsar. Jag som var kinkig och bortskämd kunde inte äta så. Smörgåsarna kom hem igen.
Naturligtvis gick vi till och från skolan. Egen cykel hade just ingen. Hela dryften från grannlaget gick tillsammans, och den hemvägen kunde ta hur lång tid som helst.
Ändå minns jag hur vettlöst rädd jag första skolåret var för ett par lite äldre pojkar på cykel som roade sig med att preja oss flickor en smula. Ingenting hände, men barndomens känslor var så starka.