LEDARE: Så var Saabs sladd utdragen

Att hävda att det sannolikt råder konsensus kring påståendet att ett kommersiellt företag har som syfte att generera vinst för sina ägare borde inte vara att sticka ut hakan för långt. Knappt ens nästippen en liten bit. De facto är det ganska självklart. Kommer inga pengar in i företaget finns det inga pengar att driva företaget vidare för. Tämligen enkelt. Ändå framstår just den ekvationen som matematik för den högre skolan när framtiden för särskilt fordonsindustrin och Saab i synnerhet har diskuterats.

I augusti i år gjorde den förre Volvochefen PG Gyllenhammar ett uppmärksammat uttalande i tidningen Fokus när han sa att Saab hade funnits i 60 år men bara gått men vinst två år. Framtiden för Saab var meningslös enligt Gyllenhammar.
Föga förvånande uppskattades inte hans åsikt av Saabföreträdare. Men man behöver inte gå samtliga 60 år tillbaka i tiden för att se att Saab har haft svårt att motivera sin existens en längre tid. Nyframtagen statistik, rapporterad i Dagens Nyheter, visade att fyra biltillverkare redovisade en minskad försäljning i Europa under november månad i år. Saab var en av dem och ingen av de övriga redovisade en så stor minskning som Saab, som låg på minus 57 procent.
PG Gyllenhammar må vara rättfram men vid jämförelse mellan Volvo och Saab för perioden januari till november i år visade siffrorna en försäljningsminskning för Volvo med 12,1 procent medan Saab tappade hela 58,8 procent, jämfört med samma period 2008. Det är inte utan att hans uttalande inte tedde sig helt taget ur luften.
Trots att Saab inte längre är svenskt, vapenindustrin borträknad, är det uppenbart att många alltjämt har förknippat det sedan länge dalande bilmärket med granskog och röda små stugor med en blå-gul flagga vid farstukvisten och av den anledningen tyckt att Saab till varje pris borde räddas. Men Saab är inte längre ett svenskt företag. Det finns absolut ingen anledning för svenska staten att gå in och börja bedriva fordonstillverkning. Och särskilt inte när det rör ett företag som inte bara blöder utan som har blödarsjukan sedan många år tillbaka. Det är något halvsocialistiskt resonemang kring bakom de kraven, att staten skall driva företag. Varför ska staten med statliga medel, skattebetalarnas pengar som det heter med ett totalt uttjatat uttryck, hålla kommersiella företag i drift som inte drar runt sig själva?

Jag vet att det handlar om arbetstillfällen. Många sådana. Men inte heller det är ett argument som rättfärdigar ett statligt engagemang, så som tidigare var på tal. Att hålla liv i ett företag som inte längre bär sig för arbetenas skull reducerar de enskilda arbetena från riktiga jobb till arbetsmarknadspolitiska sysselsättningsuppdrag. Och för sådana finns det bättre alternativ. Det är en hård sanning, men den måste sägas.
Under november månad såldes 14 569 volvobilar. 1 495 personer köpte under samma period en Saab. Med sådana försäljningssiffror är det inte längre motiverat att hålla liv i Saab. Tidigare hette det att GM till varje pris ville bli av med Saab. Jag förstår dem. Och tydligen med mig flera eftersom det under den sista svängen med Spyker, den holländska motsvarigheten till Koenigsegg, endast finns en enda intressent... Ingen budgivning. Inga som slogs om företaget. Siffrorna har varit tydliga. Tack och lov att GM också till slut insåg det och drog ut sladden för de livsuppehållande åtgärderna som Saab har varit beroende av så länge. Det var inget roligt slut. Men det var nödvändigt.

Ledare: Så var Saabs sladd utdragen