Saddam inför skranket
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Saddam Husseins svarta register är brett. Oppositionella förföljdes systematiskt och rensades ut. I fängelserna och förhörsrummen var tortyren utstuderat grym. Shia-muslimer fördrevs. Hela byar i kurdiska Irak utplånades. Ja massmord tillämpades gång på gång på gång i Saddam Husseins Irak. Lägg därtill det förödande kriget mot Iran och annekteringen av Kuwait.
Specialtribunalen har med andra ord haft många alternativ att välja på för upplägget av rättegången. Den stannade vid att koncentrera åtalet på massakern i Dujail 1982, då 143 människor dödades. Det beror sannolikt på att bevisläget bedöms vara sådant att en fällande dom kan avkunnas relativt snart. Men ett så begränsat åtal har den nackdelen att bara en liten del av förbrytelserna hamnar i ljuset. Förhoppningsvis kommer fler åtalspunkter snart att väckas. De svarta decennierna i landets historia måste genomlysas noggrant.
Kaotiskt läge
I den bästa av världar hade rättegången hållits under andra omständigheter. Många människor i Irak idag har fullt upp med att hantera en svår och kaotisk vardag. Vidare hade kanske en internationell tribunal fått en annan legitimitet än den irakiska nu har, även om de som anser att Saddam Hussein inte kommer att få en rättvis rättegång drar förhastade slutsatser. Sådana konstateranden får dock inte förminska det som nu sker. Inte för inte har rättegången kallats för historisk.
Saddam Hussein gjorde redan inledningsvis klart i rättssalen på onsdagen att han inte erkänner specialtribunalens legitimitet och klamrade sig envist fast vid sin forna ställning som Iraks president. Det var väntat. Taktiken känns igen från rättegången mot Slobodan Milosevic. Oviljan att samarbeta försvårar på sätt och vis tribunalens arbete men är inte något avgörande hinder. Att blåneka och obstruera båtar föga. Gärningarna finns antingen dokumenterade eller för alltid fastetsade i de överlevandes minnen.
Budskapet från Bagdad till världens allt för många förtryckare är tydligt. Förr eller senare kan de komma att ställas till svars för sina illdåd. Måtte de darra lika mycket som Saddam Hussein säkert gör bakom den kaxiga fasad han visar upp nu när han står inför skranket.
Straffet då? Bör Saddam Hussein dömas till döden om han förklaras vara skyldig till åtalspunkterna? Givetvis inte. Nu har det nya Irak möjlighet att markera skillnaden mot det gamla Irak och deklarera att dödsstraff inte hör hemma i ett land som är på väg att bli ett demokratiskt föredöme i en region präglad av våld och ofrihet.