Så var det dags igen, att damma av det gamla tilltalsordet ”ni”. Alltsedan du-reformens genomslag på 1960- och 70-talen har upprepade försök gjorts att återställa den gamla ordningen. Eller snarare den ordning man tror rådde dessförinnan. I sommar har frågan dykt upp igen, nu senast i radions P1 i går morse.
Det allmänna duandet infördes inte genom något politiskt beslut men fick en bred uppslutning när det började användas. Bror Rexed som ofta brukar få äran var en föregångare genom att deklarera att han tänkte använda tilltalsordet du när han blev chef för dåvarande Medicinalstyrelsen 1967.
På relativt kort tid blev du det tilltalsord som gällde och därmed försvann till stora delar också det utbredda användandet av titlar. I motsats till vad många tror idag var det inte alls särskilt artigt att säga ni till folk, man skulle använda titel. På det sättet markerades människors ställning i samhället, doktorn skulle kallas för doktor, biskopen för biskop. Kvinnor kunde gifta sig till titlar och bli doktorinna eller biskopinna och kvinnor med egen titel fick finna sig i att ändå tilltalas med makens om den betraktades som finare.
Det nya användande av ni som jag främst mött i affärer och flygplan blir bara förvirrande. Mer än en gång har jag vänt mig om för att se vilka mer som kunde tänkas innefattas i det ni jag blivit tilltalad med. Varför införa något så opraktiskt som att till en person använda ett tilltalsord som samtidigt används till flera?
Att dua en del och nia andra gör bara livet mer komplicerat. Den som vill nia äldre personer har direkt skaffat sig ett problem; var ska gränsen gå och hur lätt är det att bedöma åldern på alla? Som gjort för att göra misstag.
Ingela Tykesson-Bergman intervjuade affärsanställda för sin doktorsavhandling vid Stockholms universitet 2006. Hon skriver bland annat: ”De pensionerade butiksbiträdena i mina intervjuer var överens om att kommunikationen med kunderna förenklades avsevärt när tituleringstvånget upphörde, och de såg du-reformen som den mest genomgripande förändringen under sin yrkesverksamma tid.”
Jag har verkligen inget emot artighet, tvärtom. Men det finns betydligt bättre och modernare sätt att markera vänlighet och artighet. Varför har vi till exempel slutat be om ursäkt när vi råkar stöta till någon eller måste tränga oss? På en vecka i Storbritannien i våras fick jag flera erbjudanden om hjälp med min resväska än jag fått på flera år i Stockholm. Här finns det något att göra.
Ursäkta Mats-Ola Rödén, jag vet mycket väl vad du heter men skrev fel i gårdagens tidning!