Sakdebatten är viktigare än gränsdragning
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det är en vanlig svensk reaktion, som jag tycker är en bra sammanfattning på mångas reaktioner över Ansvarskommitténs betänkande. Debatten får i dagsläget en alltför klar övervikt för gränsdragningen och mindre av sakinnehållet och vad som faktiskt kan gagna i ett samarbete och inte. Man må peka på Åland och hänvisa till EU-system med ö-status men det är ändå det specifika för Gotland just nu som för vår del är viktigt i debatten, och att det framförs innan det slutliga politiska beslutet tas.
Jag har ingenting emot ett Gotland med ö-status, om nu någon uppfattat det så. Den frågan hade dock varit betydligt enklare att lösa inför vårt inträde i EU än vad den är nu. Då försökte vi med starka påtryckningar på Sveriges förhandlare Ulf Dinkelspiel (m) att få honom att ta med och begära ö-status för Gotland. Men den frågan lade han åt sidan och därför blir de kraven betydligt svårare att få gehör för idag.
Nu har vi i alla fall i den inhemska frågan ett sakligt underlag att bygga debatten vidare på. Förhoppningsvis är en hel del av de överdrifter som jag valt att kalla missfoster i debatten inte längre aktuella som argument. Däremot får vi vara beredda att vi ömsesidigt över- eller undertolkar vad andra vill ha sagt, men det är lättare att hantera än de rena missfostren.
I går kunde jag läsa på vår webbdebatt att Tore Gannholm tycker att jag skall bestämma mig. Han ser tydligen att det jag kallar Bornholmsmodellen som en framkomlig bra väg för Gotland är liktydigt med ö-status. Det är i så fall en begreppsfråga. Men att jag samtidigt bejakar större regioner i en del sammanhang är inte liktydigt med "underkastelse under Stockholm" för att använda Gannholms eget uttryckssätt.
Av det jag hittills kunnat ta del av i betänkandet tyder mycket på att kommittén ser Stockholm som en naturlig samverkanspartner till Gotland. Men samtidigt har sagts att Gotlandstrafiken kan bli till en nyckelfråga, eftersom "en eventuell sammanslagning med Stockholms län eller Smålandslänen till denna del förvandlas till inomregional trafik". Detta finns att läsa på sidan 206 i utredningen och visar alltså att kommittén inte tagit definitiv ställning om Gotlands tillhörighet. Här ser jag ett problem som överskuggar mycket av övrigt i debatten. För vår trafik måste vi ha statliga garantier oavsett vilka regiongränser som dras upp.
De första reaktionerna kring förslaget är blandade. Att vi på ett eller annat sätt kommer att överge de länsgränser från 1600-talet som vi har idag är inget att ondgöra sig över. Men vi måste noga vakta på vår plats i "det nya Sverige". Ö-läget innebär olikheter i gränsfrågor mot andra. Exempelvis kan vi inte dagpendla på samma sätt som en östgöte eller sörmlänning ute i länet kan dagpendla till ett arbete i Stockholm. Eller en hallänning till Göteborg eller Malmö. Därför är min bedömning att vi måste ha inflytande över de för en ö specifika utvecklingsfrågorna, där arbetsmarknaden är den avgörande delen.
Vi kan nå samordningsvinster utan att helt ge upp vår egen identitet. Men för den skull behöver vi nödvändigtvis inte heller bli en självständig och mycket liten region i helheten. Den grundinställningen är utgångspunkten i mitt nuvarande ställningstagande.