Samhället behöver sina radikaler

Politik2007-08-09 06:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
2008 håller London borgmästarval. En av de intressantaste kandidaterna som seglat upp på senare tid är journalisten och politikern Boris Johnson. Han har ett förflutet inom det konservativa partiet, där han tills nyligen ansvarade för utbildningsfrågor. Han är också gammal redaktör för The Spectator, Storbritanniens äldsta tidskrift. Och veteranpanellist i TV-programmet "Have I got news for you", den brittiska motsvarigheten till "Snacka om nyheter".

Boris Johnson är en populär figur. På Internet finns det hemsidor i hans ära. Nyheten att han ställer upp i borgmästarvalet möttes därför med glädjerop från många håll. Men den inflytelserika dagstidningen The Guardian avfärdade genast hans kandidatur. Vad säger det om det konservativa partiet, skrev tidningen, att det är villigt att låta en clown styra världsmetropolen London?

För det speciella med Boris Johnson är att han är en excentriker. Hans blonda lockar står åt alla håll. Tungan är alldeles för frispråkig. Formuleringarna är rappa och vitsiga. Idéerna är originella och tankarna spridda. Och handlingarna är ibland förhastade. Johnsons ständiga eskapader har gjort honom till en av Storbritanniens mest skandalomsusade politiker.
Frågan är nu inte huruvida Johnson passar som Londons borgmästare. Det får Londonborna avgöra. Däremot är det intressant att någon som honom över huvud taget blir påtänkt.

Och här har vi något att lära av britterna. Konservatismens säte är nämligen också den aristokratiska andans fäste. Individualisternas och kufarnas högborg.
Statsministerkandidaten Mona Sahlin har gjort klart att hon står på småföretagarnas sida. Hon är för entreprenörskap, konkurrens och nytänkande. Ingen skall tro att socialdemokraternas partiordförande är någon gammal gråssosse.

Utspelen är på sätt och vis symtomatiska för det svenska partiväsendet. Sakta men säkert närmar sig partierna varandra. I stödet för småföretagandet kan industrihögern och arbetarrörelsen mötas i samförstånd.
Men det viktiga med småföretag är inte att de är små. Utan för att de är uppstickare och utmanare.

Samhället behöver sina original och excentriker. Precis som det behöver sina radikaler. Och sina reaktionärer. Ett perifert litet land som Sverige drabbas lätt av konsensussjukan. Kulturell stagnation tills någon utländsk nymodighet tar över och blir allrådande. Och så vidare.
Fenomenet har historiska rötter. Och visst, samförståndskulturen var nog bra år 1700. När Sverige attackerades av Danmark, Polen och Ryssland samtidigt och den karolinska armén lyckades jaga fienden ur landet. Men i dag råder andra omständigheter. Vi kan gott kosta på oss avvikare och kufar. Världen är en tråkigare plats utan dem.