Hans Söderberg har i två inlägg (3 och 4 mars) förklarat Socialdemokratins bottennotering i fjolårets val med Mona Sahlins inkompetens och hyllat företrädaren Görans Perssons erfarenhet och kunskap.
Låt mig bara påminna om att det var Göran Persson som 2006 ledde Socialdemokraterna till det dittills sämsta valresultatet sedan allmänna rösträttens införande.
Att partiet 2010 med Mona Sahlin som partiledare gjorde ett ännu sämre val skulle kunna ses som en fortsättning på Perssons utförsbacke.
Tappat väljare i årtionden
Men att skylla det dåliga valresultat 2006 på Göran Persson är en lika förenklad och felaktig förklaring som att skylla fjolårets katastrofresultat på Mona Sahlin.
Den långsiktiga trenden är att Socialdemokratin tappat väljare sedan flera årtionden tillbaka. I dessa dagar, 25 år efter att Olof Palme mördades, är det lätt att bland alla välmotiverade hyllningar glömma att partiet 1976 då han var partiledare gjorde sitt då sämsta val på flera årtionden och förlorade regeringsmakten.
Med tanke på den långsiktiga trenden i valresultaten ger det närmast ett komiskt intryck när partiets kriskommission i sin analys talar om den långsiktiga trenden och då menar från år 2000.
Socialdemokratins under flera årtionden successivt vikande väljarstöd beror inte på vem som för tillfället är partiledare. Det beror på att under samma tidsperiod har det svenska samhället i grunden förändrats.
För att bryta partiets nedåtgående trend krävs en genomgripande diskussion om politikens innehåll. Kriskommissionens rapport är en bra första ansats.
Att massmedia fokuserar på partiledarfrågan är helt naturligt. Men det vore förödande för partiets framtid om även den interna diskussionen fastnar i personfrågor.