Valet 2010 blev historiskt då SD kom in i riksdagen. Partiets 5,7 procent av rösterna gav dem 20 riksdagsmandat. Reaktionen bland de etablerade partierna var entydig – ingen makt åt SD - varpå man slöt överenskommelser över blocken för att stoppa SD från att spela ut sin vågmästarroll. Att inte träffa överenskommelser med SD och att inte aktivt söka deras stöd har varit de etablerade partiernas svar på att 5,7 procent av väljarna 2010 valde att lägga sin röst på ett parti som är invandrarfientligt.
I årets val fanns bara en om ens någon segrare. Sverigedemokraterna. De mer än fördubblade sitt väljarstöd. 12,86 procent av rösterna lades på SD, vilket innebär är 801 178 personer röstade på Jimmie Åkesson och att totalt 49 stolar i riksdagens plenisal i dag besitts av sverigedemokrater. Trots järnrörskandalen, trots alla klipp på Facebook som visar företrädare för SD som inte kan svara på den enklaste frågan, trots tidningsrubriker om SD-företrädare med armbindel med nazistsymbol på och så vidare.
Strategin att stänga dem ute och vända dem ryggen i hopp om att de skulle försvinna har uppenbarligen inte fungerat. Fyra år senare är de flera än någonsin, så vad gör vi nu?
I massmedia, framför allt direkt efter valet, höjdes röster både högt och lågt för att det var dags att sluta vända dem ryggen och bjuda in dem i maktens korridorer. En sammanfattande åsikt som ofta motiverades med att etablissemanget inte kunde nonchalera 12,86 procent av väljarna i valet. Henrik Schyffert ansåg enligt en artikel i Aftonbladet den 15 september i år att SD skulle få ”tyna bort i vardagstristessen” och diskutera miljöbalk och rondeller som andra politiker istället för sin egen ”svart-vita agenda”.
Något mer färgstarkt uttryckt men med samma innebörd: släpp in dem i politiken på allvar, vilket är detsamma som att ge dem makt.
De etablerade partierna har än så länge inte visat några tendenser på att hörsamma de röster i opinionen som tycker att SD ska tas på sakpolitiskt allvar. Dörrarna till samarbete är fortfarande stängda. Och det bör de få vara. På något sätt åligger det oss alla att markera när grundläggande värden i vårt samhälle ifrågasätts och hotas.
Däremot finns det all anledning att lyssna på deras väljare. För jag vägrar att tro att alla 801 178 personer som röstade på SD för snart en månad sedan är rakt igenom hard core rasister. Men de är sannolikt missnöjda med någonting, vilket inte nödvändigtvis ursprungligen måste vara invandringsfrågan, men där SD plockat upp det missnöjet och levererat ett svar. Ett lättförståeligt, svart-vitt, vi-och-dom-svar. Att öppna sina hjärtan som Reinfeldt sa i sitt sommartal är en bra början men inte svaret hela vägen.
Till migrationsdebatten måste frågan om integration kopplas. Och alla måste börja tala med SD:s väljare. Det missnöje som finns måste vädras ut, i tv-soffor, i riksdagsdebatter, på ledar- och insändarsidor och kring köksborden. Mot bakgrund av SD:s utveckling de senaste fyra åren har vi inte råd att agera annorlunda. Inte om vi vill ha ett öppet, tolerant och tryggt Sverige.