Regeringen, stödd av Miljöpartiet, överför nu varje år 5,5 miljarder kronor från oss skattebetalare till en liten grupp restaurangägare.
I genomsnitt tvingas alla svenska hushåll avstå över 1 000 kronor för att ge varje krogägare en kvarts miljon kronor. Mindre företag har givetvis fått mindre men istället har mycket stora belopp gått till den lilla grupp som enligt pressen dominerar Stockholms krogvärld.
Detta har inte bara haft negativa inkomsteffekter utan också betytt att efterfrågan i samhället har sjunkit och därmed tusentals jobb kanske långt över 10 000 försvunnit.
Varje hederlig ekonom skulle erkänna att det är omöjligt att exakt bestämma antalet förlorade jobb. Jag vet inte själv vad jag skulle köpa och därmed vilka jobb jag bidragit till att skapa om jag fick behålla 1 000 kronor till och än värre är det att beräkna effekterna för fem miljoner hushåll.
En del hade läckt ut till utlandet och där skapat jobb. Men rimligtvis hade efterfrågan ökat i hela svenska ekonomin och skapat minst 10 000 jobb. Än större jobbeffekter, men också långsiktiga välfärds- och tillväxteffekter hade man fått om pengarna stannat i statskassan och använts för att öka lärartätheten i skolorna eller i vårdens och omsorgens kvalitet.
Lobbyisprisad bransch
Men regeringen och MP gjorde en annan prioritering och gav av okända skäl efter för krogarnas krav. En bransch som vunnit lobbyistpriser genom att bjuda journalister och andra makthavare på oförglömliga partyn. Man kan inte heller utesluta att det här ekonomiskt vettlösa beslutet beror på att i Sverige, med internationellt sett unikt hemlig partifinansiering, krogägare gett stora bidrag till flera regeringspartier.
Effekterna på branschen är också hart när omöjliga att mer exakt bestämma. Branschen hade redan före momssänkningen stark tillväxt, lika stark som i fjol när momsen halverats. En del av tillväxten är nog skenbar och beror på att Skatteverket hittar och tar fram tidigare svarta pengar. Branschen drar också fördel av att en grupp storkunder fått kraftiga inkomstökningar.
Gangsterkalkyl
Här finns rader av mätproblem och de enda fakta som finns är att den 12-procentiga momssänkningen inte blev den utlovade prissänkningen utan priserna ligger i stort oförändrade.
När priserna inte sänktes ska enligt all ekonomisk teori inte heller den sänkta momsen kunna leda till att efterfrågan ökar och därmed inte heller några nya jobb. Att då hävda att just momssänkningen skulle ha haft en bestämd effekt är en så kallad gangsterkalkyl, i och för sig vanlig bland lobbyister men som seriösa medier förr i tiden skrattade åt.
Regeringen och branschen påstår att momssänkningen, trots att den inte sänkte priserna, skulle ha skapat flera tusen jobb.
Man förtiger att om så vore fallet skulle kostnaden bli 1,1 miljoner kronor per nytt jobb. Något som väl bara oljesheikdömen har råd med.
Det hade då varit billigare att anställa folk som en sorts viceministrar till Reinfeldt och Borg. Och om jobbeffekten inte blir som i regeringens glädjekalkyl blir notan för varje nytt jobb många miljoner kronor. (Merkel och andra EU-ledare skulle skratta ut Borg om han föreslog sin modell för andra länder.)
Verkligheten är värre
Och verkligheten är än värre. Man tog 5,5 miljarder från oss hushåll eller från statskassan där de rätt använda kunnat skapa långt fler än 10 000 jobb. Momssänkningen har ju inte skapat fler jobb utan minskat antalet jobb.
Den fråga som media borde debattera är därför hur många fler arbetslösa som momssänkningen lett till. Alliansregeringen har både försämrat statsfinanserna och förvärrat massarbetslösheten.
Regeringen verkar kopiera den taktik som de amerikanska konservativa republikanerna och Mitt Romney tillämpade i höstens val, nämligen att oavsett vad ett förslag gäller och vilka effekter det har likt en papegoja hävda att förslaget skapar jobb och minskar arbetslösheten.
I USA genomskådade väljarna taktiken men här i Sverige går aningslöst Miljöpartiet och många lättlurade journalister i fällan.